Miss Li: Tangerine dream

Johanna Åberg lyssnar på en favorit som fortfarande gör bra musik men som kanske har hållit en för hög utgivningstakt. Nya albumet har flyttat fokus från kabaré och klezmer till flicksoul och 60-talspop.

10 oktober 2012 07:00

Miss Lis karriär har varit mer eller mindre sprikrak. Hon slog igenom med sin hjärtliga kabarépop år 2006 och blev snabbt en av Sveriges populäraste och mest produktiva artister. Den enda snirkliga kroken på hennes väg framåt kom år 2010 och 2011. År 2010 släppte hon inget album alls (för första året sedan debuten) och år 2011 kom Beats & bruises – ett mörkare album än hennes tidigare, präglat av bland annat en sorg över en jobbig tid med sjukdom och smärta. ”Under en period när jag var sjuk tänkte jag att jag inte skulle göra musik längre. Jag ville komma bort från det här livet. Men nu när jag är frisk känner jag ju att jag behöver det här,” sade hon själv om saken i en intervju när Beats & Bruises väl var släppt.

Nu har det gått ytterligare ett och ett halvt år och Miss Li är tillbaka på den soliga sidan. Tangerine dream är naturligtvis inte utan svärta, hon har ju fortfarande både blues och 1960-talets hjärtesorgssoul i grunden, men det levnadsglada väger tyngst. Soundet är polerat och glansigt, gjort i samarbete med parhästen Sonny Boy Gustafsson, stråkarrangemangen är skinande rena och sången lekfull men nedtonad. Eller ja, nedtonad är kanske inte ett ord man kan använda om Miss Lis sång, men man får en känsla av att hon sparar skriken och de spruckna falsettutbrotten till den höstturné som inleds i dagarna. På Tangerine dream sjunger hon oftare med en barnslig ton än lever ut all den styrka som man vet att hon har.

Det är lätt hänt att Tangerine dream känns som ”mer av samma sak”, men det har med den sprikraka karriären att göra. Mellan Miss Lis album (Beats & bruises undantagen) finns inga djupa klyftor, de smälter in i varandra på ett naturligt vis. Men om man tar fram debuten Late night heartbroken blues och lägger den bredvid Tangerine dream så har det hänt mer än man först kan tro. Retrokänslan har alltid varit stark hos Miss Li, men fokus är flyttat från kabaré och klezmer till flicksoul och 60-talspop. Charmen är intakt, men har gått från att ta sig skramliga uttryck till att bli mer underfundig. Pianot är fortfarande ett viktigt instrument, men inte lika dominerande.

Låten Golden retriever känns talande för den milda förändringen. Här kombinerar hon ett par talade bitar a la 50-talspop med en söt flöjtslinga och bakgrundssång i Beach Boys-stil. Och så texten, ganska typisk Miss Li: En uppradning av hur bra livet skulle vara ensam. ”I’m  gonna make myself dinner/I’m gonna eat it all by myself/And if you think I’m gonna miss you/well you better think again”.
All those men är ovanligt retrotung, med ett intro som lånar från Sam Cookes Chain gang och en text som låter som man misstänker att The Marvelettes hade låtit om de varit aktuella nu och inte 1961. I Respected old man är det gamla hederliga struttiga pianot tillbaka, följt av en lika struttig bas. I sådana stunder är Miss Li lite som en svensk Regina Spektor, men med snävare ramar. Plastic faces är en enkel och bred samhällskommentar som lätt kan förena dem som bara är lite less på Twitter-ankdammen med dem som på allvar tycker att det var bättre förr. Den senare gruppen har över huvud taget mycket att hämta här – Miss Li kan lätt framstå som en musikalisk mixer där man slängt i de bästa och mest tidstypiska komponenterna från den populärmusik som flytt. Till och med ska-poppen ryms, i It ain’t over, som påminner lite om Moneybrothers gamla band Monster.

Det är skönt att ha Miss Li tillbaka i den gladare poppen – ingen svensk artist gör spralliga popdängor med samma fina balans mellan humor och allvar som hon. Samtidigt är det lätt att känna en större mättnad inför det här än förr. En väldigt rak karriärväg kan ibland ha den effekten.

Miss Li
Tangerine Dream

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Johanna Åberg