Mikael Wiehe: En gammal man

"Jag vill bara va en gammal man, ni vet en sån som gör så gott han kan", sjunger Mikael Wiehe. "Åldringen" rockar länge till, tror Björn G Stenberg.

28 november 2012 10:00

Trots att de kanske inte är hans närmaste vänner rent politiskt följer veteranen Mikael Wiehe strikt Alliansens arbetslinje. Han är inne på sitt femte decennium som musiker och det finns inget som tyder på att arbetstakten skulle sakta av. Bara på det senaste året har han skaffat en större publik genom sitt framträdande i tv-succén Så mycket bättre - även om det kanske var Timbuktu som drog det längsta strået genom sin version av Wiehes Flickan och kråkan, gett ut samlingsalbumet Alla dessa minnen samt gjort runt 80 spelningar runt om i Norden-

Ändå flödar kreativiteten. Nya albumet må ha titeln En gammal man men det sprudlar av musikalisk spelglädje och livsbejakande texter. Han har blivit bredare genom åren och sjunger lika starkt om livslång kärlek och bäste vännens död som han häcklarpolitiker. Det gör albumet till en större angelägenhet och visar en smittande vitalitet.

Musikaliskt har Mikael Wiehe alltid varit öppen, från starten som saxofonist i tradjazzen över pop, rock, olika länders folkmusik och mycket annat. Jag minns när min grupp var förband till honom på 80-talet och han gjorde riktigt bra musik i rockens framkant med sitt dåvarande band. Han var också en sympatisk figur att ha att göra med trots den status som proggens flaggskepp han hade haft så länge.

Han har alltid omgett sig med bra musiker och på nya albumet finns gitarristen Ola Gustafsson, pianisten Christer Karlsson, basisten Jerker Odelholm samt slagverkaren Måns Block som grundsättning. Ackordeonisten (ingen sketen dragspelare där inte) Lasse Holm och blåsaren Dan Gisen Malmqvist ornamenterar och förgyller mellan raderna och ger mycket av albumets stämning.

Mikael Wiehe har sagt att han hoppas att "folk ska röra på höfterna" till detta och den förhoppningen borde infrias, det är oftast grymt svängig musik han bjuder på. Här finns inslag av folk, cajun, blues, country och förstås visa.

Mikael Wiehe har lätt att falla in i att vara lite politiskt korrekt när han ska vara politisk och aningen sentimental i sina kärlekslåtar. Så är det även här, men han kommer undan bar med det ändå. I politiska texter som Hur tänkte du då? och duetten med Timbuktu, Huset (P´Potemkin), är han indignerad och rättfärdigt arg.

Mest berörande blir han ändå när han skriver som tydligast inifrån sig själv. Låtar som Min bäste vän är död, Jag vill tacka dig och I stjärnorna som föll (där han tangerar Evert Taube) tar tag på ett annat vis, och frågan är om det inte är där han numera är som bäst.

Ska man döma av detta album så lär "den gamle" mannen vara aktiv länge till.

POP

Mikael Wiehe
En gammal man
(Capitol/EMI)

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Björn G Stenberg