Ingen man ska få marknadsstöd för kommersiell film 2020 om inte fler kvinnliga filmskapare får chansen. Allt går till kvinnor. Filminstitutets vd Anna Serner talar klarspråk: Om hotet ger effekt, och filmbranschen aktivt börjar leta efter kvinnliga regissörer och manusförfattare, måste det inte övergå i handling. Men annars...
Anna Serner lanserade hotet under det stora #MeToo-seminariet ”Take Two” i Cannes i helgen. Seminariet samlade filmfolk och ministrar från flera länder och arrangerades av Svenska Filminstitutet samt de svenska och franska kulturdepartementen. Serners val av arena visar att hon dels menar allvar, dels att hon vill visa svenska framfötter.
Det ser nämligen inte helt bra ut på vita duken i världens mest jämställda land. Särskilt de stora kommersiella filmerna har en klar övervikt av manliga filmskapare. Marknadsstödet, som Serner hotar att beröva männen, går till filmer som tros locka fler än 200 000 besökare. Stödet utgör en knapp tredjedel av det totala förhandsstödet. Något stopp för bidrag till film producerad av män är det alltså inte fråga om.
Men ändå, säger säkert många. Vad är detta för identitetspolitik? Hur kan kön vara kompetens nog? Låt oss i så fall vända på kuttingen: hur kommer det sig att manskön tycks vara en merit för att få uppdragen?
Av någon anledning har konst-, kultur- och mediebranscherna haft extra svårt att släppa fram kvinnor. Svensk film brottas alltjämt, på 2010-talet, med samma gamla strukturer, där en manlig genikult länge blockerat ut kvinnor. Tydligen måste det trummas in att kvinnor naturligtvis är lika begåvade som män, att halva biopubliken (minst) består av kvinnor samt att kvinnor kan tillföra viktiga perspektiv som hos män går under radarn.
Att mest män procuderar storfilm märks också på innehållet. (Även kvinnor kan förvisso skapa stereotypa filmroller. Normen sitter djupt i oss alla.) För några år sedan gjorde DN:s Filmfredag ett så kallat Bechdeltest på de senaste tio årens mest populära svenska filmer. Av 30 filmer fick 20 underkänt. Det enda villkoret i testet är att två namngivna kvinnor ska samtala om något annat – än män. Ett modest krav, kan man tycka. I de filmer DN testade fick kvinnor i flera filmer inte samtala med varandra över huvud taget. Medan män talade närmast oavbrutet med varandra om allt mellan himmel och jord. Det är som om vi på vita duken fortfarande, ur ett genusperspektiv, befinner oss på 1800-talet. Kanske speglar det delvis verkligheten. Och vice versa. Här finns alltså en enorm påverkanspotential.
När vi ser film identifierar oss. Filmer får genomslag i samhället. Och de flesta av oss vill nog inte att våra döttrar ska präglas till att bara finnas för män eller tiga i församlingen. Eller att sönerna ska bli män som går på och kör över.
Filminstitutets jämställdhetsplan som granskar könsbalansen bakom och framför kameran har rätt många år på nacken nu. Det var dags för något drastiskt. Släpp in kvinnorna. Annars.