Döden har varit på besök i Uppsala, på ett sätt som chockade många. Även de som inte kände offren eller var på plats när det hände, la blommor på UKK:s trappa. Efter Einárs död uppstod ett minnesmonument av foton, halsdukar och chokladbitar runt Kandelabern på Stora Torget. Det här är två exempel på en minnestrend som var väldigt ovanlig i Sverige för 20 år sedan.
Liv Nilsson Stutz, professor i arkeologi vid Linnéuniversitet, har forskat på ritualer runt döden.
– De här exemplen visar hur någons död berör människor även utanför den omedelbara kretsen. Akademiskt brukar man säga att ju mer status och makt desto större gensvar på döden. Olof Palme sörjdes ju nästan av en hel befolkning.
Den som inte kände den döde kan känna sorg för att den, som i Einárs fall, tyckte om hans musik. Relationen kan vara personlig även om den är ensidig, enligt Liv Nilsson Stutz.
– Då kan man behöva en plats att gå till, ett rum för sorgen. Minnesplatsen har samma funktion för okända människor som begravningen har för de nära anhöriga.
Minnesplatserna kan också vara en manifestation mot hur man "ska" sörja en person. När prinsessan Diana dog samlades folk vid grindarna utanför Buckingham Palace – som en protest mot att Diana alltid sågs som en outsider av hovet, och mot det rojalistiska sättet att sörja på.
– I det brittiska kungahuset skulle man ju sörja med en "stiff upper lip" och Diana var ju inte sådan. Folket som sörjde Diana utmanade bilden av den kontrollerade britten på samma sätt som Diana själv gjorde.
Prinsessan Dianas död gav också ett sanktionerat utlopp för människors privata känslor av lidande och sorg, som kanske legat undanstoppade. De som identifierade sig med erfarenheter av äktenskapsproblem, ätstörningar och ensamhet fick, genom minnesritualerna kring Diana, möjlighet att uttrycka sig på ett accepterat sätt.
Vid tragedin på UKK var omständigheterna annorlunda än med Einár. De som dog var inte kända av allmänheten, vilket enligt Liv Nilsson Stutz innebär att många kan känna att "det kunde varit jag".
– Man kan känna att livet är kort och döden nära och därför ha ett behov av att uttrycka sorg. Praktikerna med blommor och ljus är ett sätt för människor att hantera att de blivit berörda av en händelse. Man riktar ritualerna mot de döda men det handlar ofta också om en själv.
När det inte finns föreskrivna ritualer uppstår nya, samtidigt som grav- och minnesritualer är en del av en kulturell kontext. Enligt Liv Nilsson Stutz finns det ingen tydlig logik i varför man anammar just en typ av sorgeritualer och inte en annan. I Kina och Taiwan förekommer ibland strippor på begravningar eller att man bränner symboliska sedlar, vilket kan kännas främmande i Sverige.
– Det viktigaste med ritualer är inte att förstå vad de betyder utan att man deltar i ett sammanhang.
Hur vi sörjer och minns är alltså något som är i ständig förändring, men som samtidigt verkar i en tradition. Seden med öppna kistor och balsamering av kroppen är vanlig i bland annat USA. Även om Liv Nilsson Stutz inte tror att den här traditionen kommer anammas i Sverige på många år, säger hon att det inte är helt omöjligt att det sker någon gång.
– Jag tänker på plastikkirurgitrenden med botox och fillers. Kanske kommer den att följa oss ända in i döden, att vi ska ligga snygga och rynkfria även i våra kistor.