S har förlorat hegemonin

KRÖNIKA. Så tuffar man på, med ett slags arbetslinjen light. En lite nyttigare variant som de borgerliga ledarsidorna nu tar till sitt hjärta, skriver Rasmus Landström om Socialdemokraterna.

7 maj 2012 08:32

Få begrepp inom den moderna politiska teorin har betytt lika mycket som ordet hegemoni. Begreppet kommer ursprungligen från det grekiska ”hegemonia” och betyder ungefär ”ledande ställning”. På senare tid har dock ordet kommit att mera specifikt betyda ”regerande genom samtycke”.

Detta betyder inte bara, som man ibland kan tro, makten över det offentliga samtalet, utan makten över samtalets ramverk. Alltså, den som har hegemoni sätter inte bara agendan utan bestämmer också vad som i debatten ska klassas som ”extremism” och ”seriositet”. Eller som den italienska filosofen Antonio Gramsci – kanske den viktigaste hegemonitänkaren efter Machiavelli – beskrev det: att inneha hegemoni innebär att ha makten över det ”sunda förnuftet”.

Vid en första anblick kan det i dag tyckas som om Socialdemokraterna är på väg att vinna tillbaka hegemonin. I mätning efter mätning går man upp i opinionen (senast hade man 36,8 procent enligt Sifo) och på ledarsidor beskrivs Stefan Löfven som ”stabil” och ”seriös” – han är mannen som ska ”svetsa samman” partiet. Och vad gäller jobben beskrivs han som en seriös utmanare till Fredrik Reinfeldt. Löfven vet vad han pratar om. Han har ju själv varit ute i verkligheten. Som kulturredaktör för en socialdemokratisk tidskrift borde jag därför vara nöjd, kan tyckas. Men det är jag inte. Snarare har jag sett de senaste månadernas segertåg som ett nederlag, en tragedi under lagerkransen. För är det någonting fallet Löfven visar, så är det hur sossarna i fråga efter fråga förlorat hegemonin.

***

För vad är det egentligen Löfvens ”drömlag” symboliserar? Ta en person som Magdalena Andersson, den ekonomisk politiske talespersonen. När hon presenterades för allmänheten sa hon att hon gillade rut-avdraget, att hon inte ansåg att jobbskatteavdragen gick att ”dra tillbaka” och någon ytterligare förmögenhetsskatt var det inte tal om. Däremot ville hon höja a-kassan, litegrann. På samma linje kör socialteknokraten Mikael Damberg. Han vill ”säkra kvaliteten” i skolan men inte förbjuda vinst. Det går inte.

***

Så tuffar man på, med ett slags arbetslinjen light. En lite nyttigare variant som de borgerliga ledarsidorna nu tar till sitt hjärta. Juholtkrisen är över säger man. Åter har ”eftertänksamheten” sipprat in i partiet (läs: det sunda förnuftet). Detta framstår som ett smått absurt påstående, för var det någon som verkligen var eftertänksam var det väl Juholt medan Löfven mest varit tyst. Samtidigt visar detta på ett grundläggande feltänk: Juholtkrisen var inte, som nu tycks ha blivit den vedertagna beskrivningen, en ”personkris”.

Det var en politisk kris och ett tecken på att man förlorat hegemonin. Den vittnar om en socialdemokrati som talar med borgerlig röst där den politiska uppgiften tycks vara att säga ”vi kan inte” eller ”vi har inte råd”. Ur detta perspektiv är Löfven-gänget en eskalering av denna kris. Den är ett exempel på, som Göran Greider nyligen uttryckte det, hur Socialdemokraterna försöker bestiga samma kulle som alliansen – fast från andra hållet. Själv tror jag alltid att det kommer att vara bakhalt där.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Rasmus Landström är frilansskribent och kulturredaktör för tidskriften Tiden.