Replik
Ida Eklöf skriver att ”det är inte sanningsfrågan som är problemet”. Hon gör det i en krönika (5 september) om min nyutkomna bok ”När sanningen inte räcker”, som handlar om en kvinnas påhittade anklagelser mot mig för våldtäkt och om det rättsliga och mediala efterspelet.
Men hon visar på flera ställen att hon inte har läst. Och viktigast: Den som har varit frihetsberövad i femton dagar på grund av en lögn, den vet något om sanningsfrågan. Att den är ett högst verkligt problem.
Hon skriver: ”Inte heller vill jag veta att en pojkfarbror med stukad självkänsla legat med hundratals tjejer. Full och påtänd. Tjejer han inte minns. Men såklart skulle vilja be om ursäkt om han hade kommit ihåg vilka de var. Men något dåligt hände inte! Det minns han bestämt.”
Jag frågade Ida Eklöf varför hon skrev så. Hon gav ju läsaren intrycket att det var något som jag hade skrivit. Jag fick svar från UNT att dessa ord handlade om en annan person. Nå, i så fall är texten väldigt lätt att missuppfatta och många gjorde det säkert. UNT borde vara noggranna när en text kränker.
Ida Eklöf klandrar mig för att ”med än större frenesi svartmåla [m]itt offer”. Det är så man ser på saken i hennes kretsar. Den som har ljugit är offer, den som avslöjar lögnen svartmålar. Kan det bli mer avslöjande än så? Själv lovar jag att sluta säga sanningar om ”mitt offer” när hon slutar ljuga på mig.