För Dan Jibréus började resan när han skulle skriva en skoluppsats om USA:s historia. Till skillnad från klasskamraterna fokuserade han på kontinentens urbefolkning. Intresset har följt honom genom livet, och på hans jobb på Hagströmerbiblioteket vid Karolinska institutet tas kunskaperna till vara. När jag träffar Dan Jibréus på konditori Fågelsången har han en T-shirt från Oklahoma, där han var i maj för att återbörda kraniet från ett barn som dödats på 1830-talet. Det är en trakt han tycker om.
– Många ser bara motorvägen och tänker att allt är platt, men det är som att döma Tyskland efter Autobahn, säger han, och tillägger att han har följt en parallell väg under sina resor i USA,
– De jag träffat har med undantag för några forskare varit indianer.
2013 gav Dan Jibréus ut en bok om pawneeindianen White Fox. Liksom barnkraniet fanns hans kvarlevor på Karolinska Institutet. White Fox kom till Sverige 1874 för att uppträda med dans och bågskytte, i folkbildnings- och underhållningssyfte. Pawneestammen var knäckt av kolonisationen och strider med siouxerna. Många deltog i föreställningar för att överleva, även om få reste ända till Sverige. För White Fox slutade turnén i Göteborg, där han dog i tuberkulos.
– Man gjorde gipsavgjutningar av överkropp och huvud, flådde hud och hår och monterade på gipset. Bysten visades på en utställning, sedan dammade den på KI i över hundra år. På foton liknar den något ur en skräckfilm, säger Dan Jibréus.
1994, vid återinvigningen av Etnografiska museet i Göteborg – där det visade sig att White Fox dräkt funnits i alla år – kom pawneens öde upp i ljuset och hans kvarlevor fick komma hem och begravas.
– De texter som fanns om fallet var skrivna av folk med noll koll på indianer. Därför skrev jag "White Fox långa resa", säger Dan Jibréus.
I år var han alltså själv med om en försenad begravning. Barnkraniet fanns i Karolinska Institutets kraniesamling med omkring 800 objekt. Där hade det sorterats som mexikanskt. Barnet ska ha dött i åttaårsåldern, vilket är för tidigt för att kraniet ska gå att könsbestämma.
– Efterforskningar visade att barnkraniet inte kom från en mexikansk indian. Till slut lokaliserades det till Comancheria, berättar Dan Jibréus.
Anders Retzius, inspektor vid Karolinska Institutet 1830- 1860, lät importera kraniet till Sverige. Han brevväxlade med Samuel G. Morton i Philadelphia, en på sin tid aktad kraniolog som ifrågasatte den gängse tolkningen av Bibelns skapelseberättelse, och menade att Gud hade skapat olika "raser" separat. De båda männen delade intresset för skallstudier.
– De kom överens om att Retzius skulle få comanchekraniet i utbyte mot ett skandinaviskt. Det skickades i en trälåda över Atlanten, säger Dan Jibréus.
Via Morton– spåret konstaterade man att kraniet kom från en comanche. Under strider mellan Texas, Mexiko, USA och comancherna fick den som lämnade in comancheskalper betalt av Mexikos regering. Det såldes av pälsjägare till en doktor Boyer Brown, som sålde det till Morton.
– På kraniet står det Mexiko, andra källor säger att det är från Texas eller Arkansas. Allt ingår dock i området som kallades Comancheria, säger Dan Jibréus.
Karolinska Institutet har valt att söka upp folkgrupper som finns representerade i kraniesamlingen, för att ge dem valet att återfå anhörigas kvarlevor. Dan Jibréus sköter korrespondensen med indianstammar och fick nu rollen som kurir. Han flög över Atlanten med kraniet i en specialtillverkad låda. 12 maj begravdes barnet utanför Lawton, Oklahoma. Ceremonin hölls av en pastor i Native American Church, som praktiserar en mix av kristendom och indianreligion samt är känd för rituellt bruk av den hallucinogena kaktusen peyote.
– Begravningen var enkel. Närvarade gjorde två äldste, tre tjänstemän som arbetar med skydd av ursprungsbefolkningars gravar, en grävmaskinist och en kyrkogårdsvaktmästare. Pastorn höll en bön på comanche. Han vände sig mot solen och jorden och gick ett varv runt graven medan han skvätte ut källvatten och svepte med en örnfjäder. Det var fantastiskt att vara där, säger Dan Jibréus.
Runtom i världen finns institutioner med ännu fler kranier – upp till 100 000– tals. De är inte skyldiga att medverka till återförande, och alla har inte valt samma hållning som Karolinska Institutet. Nästa år är det tänkt att Dan Jibréus ska återföra ännu ett kranium, denna gång till Odawafolket i Michigan.