Kartellenlåten ”Svarta duvor och vissna liljor”, med Timbuktus rader om att ”dunka Jimmie gul och blå, hissa i en flagstång” fördömdes av de etablerade partierna och bannlystes av Sveriges Radio. I 1840-talets USA skulle den ha kunnat bli en officiell kampanjsång istället. På den tiden handlade vallåtar lika mycket om att dissa motståndare på hårdats möjliga vis som att deklarera sin egen förträfflighet.
”Who never did a noble deed/Who of the people took no heed/Who is the worst of tyrant’s breed – Van Buren! Who rules us with an iron rod/Who moves at Satan’s beck and rod/Who heeds not man, who heeds not God – Van Buren!”
Raderna kommer från kampanjlåten ”A miniature of Martin Van Buren” som presidentkandidaten William Henry Harrisson använde för att smutskasta sin motståndare Martin Van Buren. I sången slås det fast att Van Buren aldrig gjort något gott, att han är en tyrann, att han förtjänar att hamna i helvetet och att han är i förbund med satan.
I dagens Sverige är sådana grova nidsånger otänkbara som partiers officiella vallåtar, men texten till ”A miniature of Martin Van Buren” har också något som de flesta nutida kampanjlåtar saknar. En tydlig konflikt, en farlig fiende att rikta in väljarnas aversion mot och som en konsekvens av det en energi som inte går att bortse från.
Det pratas ofta om att den mesta politiska musiken håller till vänster, vilket är logiskt. Förutom ett lyckligt lottat fåtal är musiker ofta mindre bemedlade och ett underdogperspektiv är också mer fruktbart än att skriva kampsånger utifrån en privilegierad position. Vad ska man kämpa för om man redan har mer än man behöver? Att man själv ska få ännu mer pengar medan de som har det dåligt ställt ska få det ännu sämre? Inget allsångshitmaterial som går hem i stugorna direkt.
Det märks också på de kampanjlåtar som de svenska högerpartierna lanserat. Moderaternas låt vid förra valet, ”Flyter” med Wille Craaford, Mange Schmidt och Sofia Talvik, är ett perfekt exempel på hur svårt det är att skriva om att allt är bra. Det finns ingen dramaturgi i paradiset, brukar det sägas, och det finns definitivt ingen dynamik i låten.
Att skriva en text om hur bra allt är blir som att skriva en text om ingenting, vilket också avspeglas i tematiken. ”Det här är en låt/låt den plinga sitt plong/utan tvingande tvång” och ”Bejaka/inte hålla tillbaka/varje utstickande haka/som vill smaka”. Mange Schmidt är inte direkt känd som någon Tranströmer, men han brukar kunna leverera texter med en hyfsat stor skopa fyndighet. Här verkar det ha blivit kortslutning.
Sitter man vid makten blir det ännu svårare än det skulle ha varit annars. Då måste man ju visa på att allt är bra. Moderatsångtrion löste det på enklast möjliga sätt. Refräng: ”Om det flyter – låt det flyta/Om det funkar – låt det funka." Rätt få som hamnat i fas 3 i arbetslöshetsförsäkringen och inte får ekonomin att gå ihop lär sjunga med i de raderna.
Rebecca & Fionas låt ”Union” skulle kunna passera som vilken dansgolvslåt som helst om den inte presenterats som en kampanjlåt för LO. Studerar man texten lite noggrannare upptäcker man dock att beställarna bör ha blivit nöjda med resultatet. Nollställda medborgare irrar runt på stans gator, bränner ner allt som byggts upp och lockar med en dröm som bara är påhitt. ”We used to own this town, share our hearts for better/When they hear us stun, we take it back together”. En perfekt kampsång. Om den får några klubbkids att gå med i facket är mer tveksamt.
Sverigedemokraterna borde ha de flesta förutsättningar att lyckas när det kommer till kampanjlåtar. Den dramaturgiska hotbilden är ju för dem tydlig. Ingen tvekan om fienden heller. Ändå får de inte till det.
Det beror delvis på att det nog vore ett karriärmässigt självmord för en artist att ställa upp. Den haltande lösningen blev att partiets stabschef Linus Bylund fick damma av guran och stämma upp i sång. Resultatet är två låtar i vilka Bylund tar i så att han låter som Stefan Sundström med trög mage.
”Blåsippans väg” är en pekoral om att Linus Bylund gick längs den breda vägen, men kom på nya tankar och nu går en smalare stig, som är så klichétung att det blir helt meningslös. 2010 års ”Vi är på gång” är ett litet steg framåt energimässigt. Bylund har väntat i 20 år men nu ska de ta tillbaka sitt land. ”Vi är på gång nu. Vill du va me?/Kom hör vår sång nu ska du få se.” Att den för våld mot tjänsteman dömde hårdingen Bylund skulle börja göra klämkäcka allsångsförsök är oväntat, men kanske är det sympatitaktiskt rätt att visa upp en mjukare och mer sårbar sida som misslyckad visartist.
När Feministiskt Initiativ tog initiativ till en valskiva tidigare i år hade de tvärtemot SD inga problem med att engagera artister. Alla från Linda Pira och Lune till Robyn och The Bear Quartet ställde upp. Gudrun Schyman slapp hänga på sig gitarren, men fick ett problem som är i det närmaste det motsatta som för SD. En trippelskiva med en brokig samling av 65 låtar drunknar i sig själv och ger ingen som helst politisk riktning. Det enda ”F” fyller som funktion är att den visar hur många artister som stödjer FI:s politik och möjligen kan tänka sig att även rösta på dem.
Det är knappast någon som vill tillbaka till 1800-talet, men den politiska kampanjmusiken skulle definitivt vinna på en mer hätsk debatt. Ett KD-skillingtryck om att Gudrun Schyman är Djävulens hantlangare och en MP-ballad om att Fredrik Reinfeldt plågar smådjur skulle antagligen få talarstolarnas mikrofoner att glöda och de anlitade artisterna att låtsnickra med större entusiasm.