Om jag läser ut en bok utan att ha en ny inom räckhåll får jag panik. Eller panik är förstås ett alltför starkt ord. Men det känns oroligt. Tomt. Något fattas. Det händer sällan, jag ser till att ligga före, ha ett lager på nattduksbordet. Läsandet är ju en så viktig del av min vardag. En av få saker jag inte valde bort under de mest intensiva småbarnsåren.
Något självklart och roligt. Lättsinnigt, rent av. Eller högst krävande emellanåt.
Men vad har detta ymniga läsande egentligen gjort med mig?
Frågan aktualiseras av den amerikanska författaren och dramatikern Samantha Ellis bok ”Mina hjältinnor – eller vad jag lärt mig av att läsa för mycket”. Ellis har noga läst om sina favoritromaner från barndomen och framåt, och funderat över hur de har influerat henne. En hel del, visar det sig. Karaktärer som Scarlett O’Hara i ”Borta med vinden”, Esther Greenwood i ”Glaskupan” och Cathy Earnshaw i ”Svindlande höjder” har klivit ut ur pärmarna och stormat in i Ellis liv. Blivit personer att inspireras av, gjort val att ta spjärn emot, beslut att förfasas över och bryta sina egna åsikter mot. Och att spegla sig själv i. Utan Sylvia Plath skulle Ellis inte ha läst vid Cambridge, påstår hon. Och hennes feministiska uppvaknande går genom romanläsandet, liksom beslutet att själv välja skrivandet som yrke. Vad gäller det senare letade hon efter ”en hjältinna som kunde ledsaga mig och visa mig hur det gick till.” Hon fann Marjorie i Herman Wouks ”Marjorie Morningstar”. ”Hon är jag”, utbrister Ellis.
”Mina hjältinnor” är en uppväxtskildring där varje väsentligt val går att spåra till en litterär karaktär. Ibland blir det alltför tillrättalagt. Man misstänker att vissa sammanfogningar av romaner och livsval är efterkonstruktioner, tillkomna i arbetet med just den här boken. Men än sen? Ellis uppvisar en uppfriskande, glupande läsglädje. Smittande också, man blir sugen på att läsa de titlar hon skriver om.
Samtidigt som jag arbetar med den här texten, läser jag av en händelse Patti Smith’s nya memoar ”M Train”. Boken är en drömsk skildring av ett kringflackande liv i skapandets tecken. Patti Smith reser. Dricker mängder med kaffe. Tänker, spelar, fotograferar, skriver. Och inte minst: följer sina favoritförfattare i spåren, ofta ända fram till deras gravstenar. Hon läser och sugs in i stämningar. Murakamis roman ”Fågeln som vrider upp världen” påverkar henne starkt. Får henne att köpa ett hus vid havet, till och med, ty boken ”startade en bana som inte gick att hejda”. Och, skriver hon, diktraden ”And I/Am the arrow” av redan nämnda Sylvia Plath ”göt mod i en ganska tafatt och klumpig men mycket beslutsam ung kvinna”. Man kan nästan se det framför sig. Hur Patti Smith som ung inombords formade sig till den där pilen. Och så småningom: sköt iväg. En rörelse hon för övrigt skildrade i sin förra bok ”Just kids”.
Samantha Ellis och Patti Smith förmedlar båda en inspirerande syn på litteraturen som angelägen och genomgripande. Läsning är en aktivitet på djupet – och kan förändra ditt liv. Och de skapar en lust att fundera vidare över sina egna litterära relationer. Finns det någon författare som har ruckat din omloppsbana? Någon karaktär som mer än andra stakat ut riktningen i ditt sökande efter mening och identitet?
Spontant kommer jag själv inte på en enda, inte först. Tänker att jag visserligen är en lättsuggererad läsare, som lätt sugs in i en intrig, en stämning, en miljö – men som därefter spottas ut igen på andra sidan, ungefär densamma som tidigare. Men, slår det mig nu, vore det inte för författaren Janet Frame och hennes självbiografiska trilogi ”En ängel vid mitt bord” hade jag inte gjort resan till Nya Zeeland för ett antal år sedan. Jag ville i verkligheten se de miljöer hon så precist skildrade. Fåren som betade på slänten mot havet. Bergen i fjärran. Det var obeskrivligt vackert och vem vet, en dag kanske jag flyttar dit?
Och självklart har läsandet påverkat mitt yrkesval. Läsandet och skrivandet hänger så tätt ihop. Utan det ena fanns inte det andra. En Joyce Carol Oates i högform gör att språket i mig börjar spritta. Läsningen ger kreativa impulser och en lust att själv fantisera vidare. Tänka. Formulera mig. Kerstin Ekman har också den påverkan. Märta Tikkanen. Torgny Lindgren. Till Agatha Christie sänder jag ett särskilt thank you. Detektiverna Hercule Poirot och Miss Marple var min väg till det engelska språket. Och till att upptäcka deckargenren, förstås.
Så jo, nog går det att spåra läsningens påverkan på livet. Men man kan också välja att hämningslöst försjunka, glida in i en annan värld och slippa tänka på sig själv ett endaste dugg – också det en av fiktionens förtjänster.