Jag tittar inte mycket på tv. Men serien ”Weissensee” har jag följt med bultande hjärta. Utmärkta skådespelare, rafflande handling och så nöjet att som omväxling få höra tyska talas. Dessutom en historiskt intressant tv-serie om förhållandena i gamla DDR.
I ”Weissensee” skildras regimtrohet och underjordiskt motstånd, konflikter som skär rakt igenom enskilda familjer och river upp djupa sår. Allra smärtsammast gestaltat i mysteriet med det nyfödda barnet som dödförklaras trots att det vid födseln var friskt och välskapt. I själva verket rörde det sig om en falsk dödsattest avsedd att föra föräldrarna bakom ljuset. Och mest upprörande av allt: det var en Stasiofficer som, med hjälp av en så kallad tvångsadoption, bestraffade sin egen bror och svägerska för deras regimkritiska sinnelag.
Om någon tv-tittare undrar om det verkligen kunde gå till så där vill jag rekommendera Katrin Behrs bok ”Entrissen. Der Tag, als die DDR mir meine Mutter nahm” (Bortsliten. Dagen då DDR tog min mor ifrån mig), utgiven 2011 på det tyska förlaget Droemer. Katrin Behr berättar där, med hjälp av tv-journalisten Peter Hartl, om hur hon, drygt fyra år gammal, en morgon bryskt skildes från sin mor.
Det var tidigt i ottan den 7 februari 1972 som fem män i långa mörka rockar trängde sig in i Katrins hem och för alltid krossade hennes trygghet. ”Denna morgon stannade tiden för min familj”, skriver hon. Modern sattes i fängelse och Katrin och hennes två år äldre bror skildes åt. Katrin placerades först på barnhem, därefter i adoptivfamilj. Hon fick inte veta vad som hänt mamman eller vart brodern tagit vägen. Hon fick heller inte träffa sin mormor. Hon lämnades helt ensam med sina frågor, kände sig totalt sviken och övergiven av de sina.
Vad var då mammans brott? Hon var ensamstående, hade fått barn redan som tonåring och betraktades som ”asocial”. Hon var dessutom frispråkigare än vad som var nyttigt i det östtyska samhället, misstänkt flyktbenägen och därför stämplad som ”Staatsverräterin”, statsfiende.
Först efter murens fall fick Katrin vetskap om moderns öde. År 1991 återser de varandra efter nitton år. Men detta återseende är inte helt okomplicerat. Katrin har växt upp i en regimtrogen familj och själv gift sig med en politruk. Modern ser därför med skepsis på sin dotter, och själv har dottern kluvna känslor, eftersom hon så länge levt i tron att modern övergav henne. Men ju djupare Katrin gräver i arkiven i jakt på sanningen desto mer inser hon att både hon och modern är offer – och att deras fall på intet vis är unikt. Tvärtom. Det visar sig finnas många andra före detta DDR-medborgare som varit utsatta för liknande behandling från regimens sida.
Östtyskar som flydde till väst fråntogs regelmässigt vårdnaden om sina barn. Men det kunde även drabba vanliga ”oliktänkande” som inte hade några flyktplaner. Uppfostran var ingen privatsak. Föräldrar var skyldiga att göra barnen till lojala DDR-medborgare. Och angiveri från grannars, anhörigas eller arbetskamraters sida var inte ovanligt.
Katrin Behr uppger att det i DDR gjordes drygt 75 000 så kallade inkognitoadoptioner där de biologiska föräldrarna hölls ovetande om var deras barn placerades. Naturligtvis kan det ibland ha funnits skäl för adoption (grava missförhållanden i hemmet, missbruk, misshandel eller liknande). Men att många barn (den exakta siffran är ännu oklar) av rent ideologiska skäl tvångsförflyttades från sina familjer till regimtrogna hem står klart.
År 2007 grundade Katrin Behr föreningen Hilfe für die Opfer von DDR-Zwangsadoptionen (Hjälp åt offren för DDR:s tvångsadoptioner) och hon arbetar nu professionellt, i Berlin, med att hjälpa andra drabbade att efterforska sina rötter. Hennes rådgivningsbyrå ligger, sällsamt nog, i samma byggnad där Stasichefen Erich Mielke en gång huserade.
Av Behrs skildring framgår att staten ibland ljög för barnen och lurade i dem att deras föräldrar omkommit i en trafikolycka och att de därför måste få ett nytt hem. Ibland gick det också till som i tv-serien ”Weissensee”:
”Flera föräldrar fick genom egna efterforskningar först långt senare veta att deras nyfödda barn inte alls dött direkt efter födseln, så som man på sjukhuset kallsinnigt hade meddelat dem. I själva verket hade barnen utan deras vetskap, som föregivet föräldralösa, överlämnats till andra familjer för adoption.” (min övers. MZ)
Boken ”Entrissen” bekräftar alltså att tv-serien ”Weissensee” har en nog så konkret och realistisk verklighetsbakgrund.