Dystopisk fabel bärs på musikaliska vingar

En dystopisk fabel, flödigt berättad med musik, både roar och manar Susanne Sigroth-Lambe till eftertanke.

Ensemblen i ”Djur som hatar människor” är i fin samklang och består av både operasångare och skådespelare, de flesta bakom fantastiska djurmasker.

Ensemblen i ”Djur som hatar människor” är i fin samklang och består av både operasångare och skådespelare, de flesta bakom fantastiska djurmasker.

Foto: Sören Vilks

Uppsala2021-09-26 11:28
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Teater

Djur som hatar människor

Uppsala stadsteater

Manus, regi och musik: Erik Gedeon

I rollerna: Katija Dragojevic, Lucas Krüger, Åsa Forsblad Morisse, Daniel Engman, Lollo Elwin, Josef Törner, Emelie Falk, Elisabeth Wernesjö, Göran Engman, Staffan Liljas, Minna Cardenas/Greta Bergeå

lördag

Ett rymdskepp med klotets alla arter lämnar en totalförstörd jord för att finna en ny plats att bo på. Bakom scenens välvda fond ses jorden försvinna i fjärran och den svårbegripligt stora rymden ta vid i en sugande åkning. 

Föreställningen är en musikalisk fest. Alla repliker sjungs som i en opera med inslag av populärmusik till komp från musiker i orkesterdiket.

Människan Eva, gestaltad av mezzosopranen Katija Dragojevic, är rymdskeppets kapten. Rollfigurens röst har en underbart varm klang, men hon ter sig allt grymmare under resan.

Hennes stab av djur dras med mänskliga problem. Här finns till och med en ko med oklar könsidentitet. Bakom djurens fantastiska masker finns en välvald blandning av skådespelare och operasångare. Det är som att tv-programmet ”Masked singer” skulle möta Harry Martinsons dystopiska rymdepos ”Aniara”. 

Djuren och Eva strider om makten. Rymdskeppet har en ovälkommen fripassagerare, lilla bakterien Smittan som gör avväpnande entréer i rosa tyll.

Erik Gedeon, står för både regi, manus och musikkomposition till ”Djur som hatar människor”. Det kan verka som att han har fått en idé som spretar åt alldeles för många håll, men den fungerar faktiskt. Berättelsens filosofiska och dystopiska undertext bärs på genommusikaliska vingar. Och fabler, med förmänskligade djur och sensmoral på slutet, har faktiskt berättats sedan antiken.

Det är som att hela vår västerländska kultur är med på rymdskeppet. Referenserna är många i sångtexterna. Fast ibland är det svårt att uppfatta alla ord.

Scenografin minner om en elisabethansk teaterscen och alla bär pipkragar, enligt 1600-talsmode. Superkvantdatorn Teus liknar en byst av någon grekisk filosof och Eva påminner om prinsessan Leia i Star Wars-filmerna.

Så där kan man hålla på att leta associationer och tecken. Eller också bara åka med och njuta av musiken och dess rytmiska schvung, smäktande romantik, dansanta disco eller operamässiga storslagenhet. 

Föreställningen har mycket svart humor men den bittra undertexten framträder allt klarare, att människan är både sin egen och andra arters värsta fiende.