För några år sedan såg jag en konsert med Sofia Karlsson på Parksnäckan i Uppsala. Hon sjöng Dan Andersson och andra svenska visor i folkton och gästades av Väsen-musikern Roger Tallroth. Jag minns den där sommarkvällen som alldeles magisk.
Att slå igenom med låtar ur den svenska visskatten, och sedan ge sig på att ge ut helt egen musik är inte ett lätt, om än förståeligt, steg att ta. Tidigare i höstas släppte Sofia Karlsson albumet ”Regnet faller utan oss”, där hon samarbetade med popkungen Andreas Mattsson. Här tog hon ett kliv bort från visan och närmade sig den svenska popen.
– Innan den här turnén sa min bror att ”Måste du alltid göra nya saker? Ingen kommer att komma”, berättade Sofia Karlsson när hon stod på Konserthusets stora scen på fredagskvällen.
Men folket kom och releaseturnén till ära spelade hon och bandet hela albumet, vilket var modigt eftersom stora delar av publiken säkert satt och väntade på mer välkända melodier. Tyvärr fungerade det inte riktigt. ”Regnet faller utan oss” är ett typiskt skilsmässoalbum, där varje låt handlar om uppbrott, saknad och funderingar över varför det blev som det blev. En och en är många av låtarna väldigt vackra, men i ett enda sjok blir det helt enkelt för enahanda. Detta gäller inte bara tematiken, utan också melodier och låtuppbyggnad. I stället för att vara en unik svensk folksångerska blir hon ytterligare en Melissa Horn. Och en sådan finns ju redan.
Sofia Karlsson har förstås en fantastisk röst och också en total närvaro. Hon var ledig, rolig och avslappnad, och visade stor uppskattning för sina duktiga medmusiker. Det fanns också pärlor, som fartfyllda ”Tåget” med sitt keltiska komp, och mörkt vackra ”Gå inte ensam in”. Instrument som såg, tuba, althorn och xylofon gjorde ljudbilden spännande, även om stämningen förstördes lite av det ständiga gitarrstämmandet.
Avslutningsvis fick sig publiken några klassiker. Lite svajiga ”Jag spelar för livet” rev ner jubel och för första gången på länge stämde Sofia Karlsson upp i ”Jag väntar vid min mila”. Hon berättade fint att det är respektlöst mot en låt att spela den när man är trött på den, men att hon nu fått upp suget igen. Och under denna låt infann sig faktiskt samma känsla som den där gången på Parksnäckan. Det är roligt att Sofia Karlsson testar olika genrer och att hon utvecklas. Men jag hoppas ändå att hon inte helt ger upp visorna i folkton.