Men man har tur i oturen (eller fingertoppskänsla). The Refreshments kliver upp på scen inför en ponchoinsvept publik (halvfullt) precis när det värsta skyfallet skingrat sig. Inte för att det hade påverkat bandets inställning nämnvärt. Man hade förmodligen sagt något i stil med ”det finns inga dåliga väder, bara dåliga…” ja, ni vet. Det är sådana pålitliga plattityder som jag inbillar mig man tvingas luta sig mot som grupp för att orka hålla lågan vid liv i över 25 år. Herregud, efter i slängarna 4000 genomförda spelningar i rockens tjänst, vissa gånger 250 datum om året, framstår nästan Bob Dylans berömda Never Ending Tour som ett slappt halvtidskneg. Jag känner inte exakt till hur kravbilden ser ut för att erhålla så kallad statlig inkomstgaranti för konstnärer, men i någon kvantitativ mening har Gävlegruppen i alla fall mer än fullgjort kriterierna.
The Refreshments lider ungefär av samma problematik som det Stiftelsen jag bevittnade på Katalin under förra veckoslutet. Den magi och nerv som uppstår live är som bortblåst i stelbenta och oförlösta studioinspelningar. Något som blir extra påtagligt när man lyssnar igenom den fina Nalen-spelning man gav ifrån sig digitalt tidigare under året. Den klassiska rock’n’roll-boogie-blues som bandet ägnar sig åt törstar efter att förföra en åhörarskara.
Och nog vet man allt hur man underhåller. Det dröjer inte lång tid innan spexmästare tillika gitarrist Jonas Göransson i sann Hendrix-anda börjar plocka på sitt instrument mellan sina egna ben, samtidigt som han blottar norra Europas kanske spetsigaste skodon. Göransson står tillsammans med pianist Johan Blohm likaså för den musikaliska spetsen. Även om det är just tajta, Power Meet-godkända Chuck Berry-standarder under frontman Joakim Arnells ledning som är Refreshments signum kan jag inte låta bli att längta efter Blohms lågmäldare ansats, såsom i sköra ”Trouble In Mind”. Blohms instrumentala Youtube-sensation ”JB’s Boggie” utgör också ytterligare en liten trevlig avstickare i all enkelriktad Cadillac-vurm.
I samband med uppskattade avslutningslåtarna ”Miss You Miss Belinda” och ”Hallelujah” deklarerar Arnell att det minsann är ”riktig rock” vi fått äran att bevittna ikväll. Nåja, låt oss släppa äkthetsstämplarna en gång för alla och bara konstatera att det hela var riktigt bra.