Magisk stämning på Katalin

Israel Nash Gripkas förmåga att fylla lugna låtar med energi är magisk, skriver Andreas Jakobsson.

Uppsala2013-11-17 00:08
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

På andra albumet ”Barn doors and concrete floors”, som kom 2011, hittade Israel Nash Gripka sitt eget atmosfäriska sound. Det som gör honom till en av de intressantaste nutida altcountryartisterna. Sedan dess har han förfinat det genom att spela in ett till studioalbum och turnera i stort sett oavbrutet. Det senare märks direkt han och bandet drar igång på Katalin.

Redan i de första tonerna sitter känslan från senaste albumet ”Israel Nash’s rain plans” och sedan släpper den inte förrän extranumren är avklarade. Ett av knepen för att lyckas med det är att fylla ut luckorna mellan låtarna med stämningsfulla instrumentljud, så att de går över i varandra.

Den gamla godsmagasinlokalen ekar av ödsliga landskap i Södern, hårt arbetande människor, otyglade vädermakter och mängder av amerikansk musikhistoria. Neil Young, Bob Dylan och klassisk bluegrassmusik är givna. Men även Louis Armstrong, gospel och metal går att spåra. Liksom de flesta som lyckas skapa något unikt har han en svindlande stor referensram att hämta inspiration från.

En stor del av magin med Israel Nash Gripka som artist är hur han lyckas ladda även lugna låtar med tonvis av energi. Dynamiken gör att det känns som att alla element är i rörelse hela tiden. Det förstärks när han den här gången har fullt band med sig. Låtarna låter lika ödsliga som farmen i Dripping Spring i Texas dit han flyttade för två år sedan och lika myllrande av liv som New York, som han flyttade ifrån.

Förutom det musikaliska är han ingen självklar scenpersonlighet. Tittar ner i golvet mer än ut mot publiken, låter det långa håret hänga framför delarna av ansiktet som inte är täckta av helskägget, kör sympatiska men kortfattade mellansnack, som inte tillför särskilt mycket. Det är uppenbart att fokus ligger på hur det låter snarare än hur det ser ut. Och när man får knäckande version efter knäckande version av låtar som ”Goodbye ghost”, ”Fool’s gold” och ”Through the door” har man lätt överseende med det andra.

Att Israel Nash Gripka valt att lägga så stor del av sitt turnerande till Sverige de senaste åren är ett ganska märkligt karriärval, särskilt med tanke på att musiken är som klippt och skuren för den amerikanska marknaden. Som svensk är det bara att passa på att njuta så länge det varar.