Kirunabandet Coldspell drar storpublik till Katalin denna lördagskväll och det är faktiskt inte fullt så märkligt som det låter. För det finns Uppsalakopplingar så tillvida att sättningen innehåller både nuvarande och tidigare Uppsalabor. Då förvånar det kanske mer att denna spelning tycks ha lockat folk ifrån hela landet vilket visar att Coldspell trots att de kanske inte är kända för den stora massan har ett troget följe.
En annan trolig orsak till den breda uppslutningen är att Coldspell spelar en ganska snäll och lättillgänglig form av hårdrock. Innan spelningen hör jag välklädda medelålders män drömskt prata om konserter och festivaler som de besökt i sin ungdom, kanske söker de nu spänningen igen och i så fall hittar de antagligen något lagom farligt denna kväll.
Det märks tydligt redan från start att så väl bandet som publiken har sett fram emot den här spelningen länge. Det är ingen tvekan om att det handlar om väldigt skickliga musiker och vi serveras snygga refränger och melodier på löpande band. Paradise från senaste plattan Frozen Paradise är en riktig hit och i Heroes låter de som en blandning mellan sentida Europe och den Todd La Torre-ledda versionen av Queensrÿche. Frontmannen Niclas Swedentorp interagerar flitigt med skaran framför scenen och när han inte flirtar med fansen så visar han prov på en röst som förmodligen gör många kollegor gröna av avund. Proffsigheten och rutinen visar sig också då bandet tar tillfälliga tekniska problem med ro och snyggt avleder publikens uppmärksamhet från dessa.
Det kan tyckas märkligt att Coldspell inte är större i Sverige än vad de är med tanke på hur skickliga de faktiskt är som musiker, men dels så finns det ju ett band som heter Europe som har mutat in den här sortens trivselhårdrock på ett i det närmaste monopolliknande vis. Ett annat problem som blir tydligt under kvällen är att låtmaterialet är på tok för anonymt, kanske inte för de riktiga fansen som tycks kunna varenda textrad, men förutom några få låtar som å andra sidan är väldigt bra så är det inte mycket som står ut. Mer yta än innehåll är en formel som i längden ger ett rätt tråkigt framträdande, för om man inte har ett tillräckligt starkt låtmaterial så hjälper inte ens alla rockstjärneposer i världen. Något som ibland kan rädda läget är attityd men när även den, som i det här fallet saknas, ja då lyckas inte ens instrumentala färdigheter väga upp det hela.