Indiemagi med Terra och The Wannadies trots förutsättningarna

Konsert

The Wannadies & Terra
Parksnäckan
Fredag 6 september
Betyg: 4

Indierockbandet Terra har de senaste åren blivit bandet på alla indiekids läppar (och tygkassar) och vant sig vid en publik som trängs längst fram vid kravallstaketen. 

Men på den yta som brukar vara Terrafansens dansgolv är Parksnäckans bänkar fastmonterade. När ett fan känner sig manad att dansa vid scenen redan till öppningslåten, blir han tillrättavisad av ordningsvakten. Ja, förutsättningarna för fredagens indiekväll hade kunnat vara bättre. 

Det tog ett tag men sen fick Terra igång publiken, trots Parksnäckans dansovänliga miljö.

Foto: Lovisa Åslund

Man hade kunnat önska att bandet anpassat sig därefter, kanske vågat gå all in i det mer mjuka och melodiösa sound de visat prov på i sitt senaste album. Istället kör de en standardsetlist och inleder med ösiga låtarna ”Här kommer natten” och ”Kackerlacka”.

Framförandena i sig är det inget fel på, men utan skriksjungsmöjligheter blir stämningen ändå lite tryckt. Det dröjer halva konserten innan bandet och publiken når en gemensam energinivå. Men när de väl når dit sitter resten som en smäck. 

Höjdpunkten blir de på varandra följande ”Ingenting om dig”, ”Slösar bort en sommar” och ”Underbara saker”. Scenljuset tonas ned, händerna vajar i solnedgången och Karl Sundströms lena röst känns som en kram i höstkvällen. 

Det är ett betydligt lättare uppdrag som 90-talsbandet The Wannadies ställs inför när de kliver upp efter Terra. Publiken är uppvärmd och i skydd av mörkret vågar flera trotsa vad som verkar vara Parksnäckans antidanspolicy redan i inledande ”Friends”. De buggande paren avlöser varandra framme vid scenkanten resten av kvällen. 

Wannadies fick i gång publiken i Parksnäckan.

Foto: Lovisa Åslund

Rent musikaliskt levererar The Wannadies klanderfri indiepop. Att deras största hit ”You and me song” också fungerat som reklamlåt är väl talande för något. Men deras usp ligger minst lika mycket i musiken som i charmen. Hela bandet lyser av en smittande spelglädje och Pär Wikstens många, långa och totalt ofiltrerade mellansnack river ner sådana skrattsalvor att det stundtals känns som att de hade kunnat spela precis vad som helst och det hade ändå gått hem.

När tonerna till avslutande “Thats all” ljuder och människor i Terramerch dansar sida vid sida med The Wannadiesfansen står det klart att de båda akterna tillsammans lyckats besegra Parksnäckans stela förutsättningar och skapat en magiskt mysig indiekväll.