Nazareth
Parksnäckan
12 juli
Betyg: 3
Doften av varm öl och fuktig julikväll hägrar i Parksnäckan. Förbandet HMFC börjar spela klockan 19 ”sharp”, som de påpekar. Sångaren kan bäst beskrivas som en snäll rockfarbror som eventuellt sjunger hellre än bra, men med desto mer glädje.
En timme senare kliver kvällens headline upp – eller vad som finns kvar av den. Det är bara basisten Pete Agnew som är kvar av originalmedlemmarna i bandet. Den nuvarande sångaren Carl Sentance kom in i bilden först 2015, och var då den andre personen att ersätta den ursprunglige sångaren Dan McCafferty. Mycket har hänt sen sjuttiotalet och det är inte utan att man får känslan av tribute-band, de nya låtarna till trots.
Men Sentance är här för att stanna. Jag hade kunnat skriva en hel artikel om 63-åringens scennärvaro; med blicken ut mot publiken, noterandes och påpekandes små detaljer, samtidigt levererandes sång ur otroliga pipor. Jag slås av att det jag bevittnar är en man som tar totalt socialt ansvar. Han komplimenterar ”all the beautiful ladies” i publiken, ger tecken åt barpersonalen att bjuda en man i baren på en öl och ger bort ett plektrum till en kvinna som blir så rörd att hon lämnar scenen gråtandes.
För den här konserten har två huvudakter; den ene är Sentance och den andra är publiken. Några låtar in går en man upp på scenen och ställer fram en Mariestads vid sångarens fötter, vilket han tackar hjärtligt för. Klockan 20.34 ställer sig den första hjälten upp längs kravallstaketet och snart får han sällskap av andra entusiaster. När en man med rullator lämnar sin sittplats för att svänga loss längst fram vid scenen inser jag att den här konserten handlar mindre om musiken och mer om människorna. Spelar det någon roll vem som plinkar på gitarrerna när man får publiken att leva upp så mycket? Spelar det någon roll huruvida jag tycker det är bra? Det är sentimental och bakåtblickande hårdrock, men också gemenskap.
Bandet som är kända för balladen om att kärlek gör ont bevisar motsatsen när det gäller den mellan artist och åskådare. ”Love hurts” blir inte en encore som jag trott, utan kommer tidigare. Det blir istället de två örhängena ”Where are You Now” och ”Hair of the Dog” som får runda av kvällen. Många händer höjs i luften under de sista låtarna; solbrända som bleka, manikyrerade som tatuerade.