Det finns musikhistoriska ögonblick som jag verkligen skulle vilja ha fått vara med om. Ett av dem är Mendelssohns uppförande av Matteuspassionen 1829 då dörrarna slogs upp för Europa för Bachs hela musikskatt. Hänförelsen över detta magnifika verk - och även över att det fanns mera där den kom från – måste ha varit total.
Nu har jag fått komma så nära detta historiska ögonblick som man kan komma. Stefan Parkmans storslagna projekt, att uppföra Matteuspassionen just som Mendelssohn en gång uppförde det, fullbordades igår med ett lysande framförande. Det är såvitt bekant första gången som detta sker i Sverige och det har inte gjorts många gånger överhuvudtaget.
Uppförandepraxis för bachtolkningar har förändrats fortlöpande genom åren och man ska nog inte tro att den nu rådande ”tidstrogna” traditionen är slutpunkten. Bachs musik är emellertid oerhört slitstark. Dess budskap tränger oförändrat igenom alla arrangemang och tolkningar. Den är musik som ingen annan. Skillnaderna mellan Bachs urtext och Mendelssohns är ganska stora. Ändringarna påverkar dock inte upplevelsen av verket som är lika mäktig i 1800-talsversion. Ganska snabbt vande jag mig vid den mörka, fylliga orkesterklangen, violoncellerna i continuostämman och klarinetterna som ersatte oboe d’amore och oboe da caccia. Jag stördes inte heller av de förkortade ariorna och de genomgående snabba tempi kändes helt rätt. Karin Dahlbergs sopranversion av altarian ”Erbarme dich” var hisnande. Upplevelsen var total.
Alla medverkande var fantastiskt bra. Drottningholms barockensemble gjorde en helgjuten insats med flera imponerande kontrapunktiska insatser i ariorna. Särskilt måste nämnas Nils-Erik Sparf och Stefan Lindvall, med 1800-talstypiska utsmyckningar i sina violinstämmor, Kyoko Nakazawa på oboe och Olle Torssander på flöjt. Rufus Müller var en fantastisk evangelist som blev en aktiv deltagare i det skeende som han skildrade. Karl-Magnus Fredriksson sjöng Kristus med auktoritet men också med oro och känsla. Lars Arvidsson, Karin Dahlberg och Ivonne Fuchs gjorde utomordentliga insatser. Även kören var på topp och tog väl tillvara de dramatiska effekter som 1800-talsmiljön erbjöd. När den sjöng ”Sind Blitze und Donner” och ”Lass ihn kreuzigen” skälvde hela kyrkan.
Stefan Parkman till sist ska gratuleras för en fantastisk insats med detta jätteprojekt som han drivit framåt under två års tid och nu fört till ett mycket lyckligt slut. Alla trådar har löpt sammanhos honom. Han kan känna sig mycket nöjd och stolt med resultatet.