Konsert
Nils Frahm
UKK, lördag
Den geniale kompositören och klavervirtuosen Nils Frahm studsar tjugo minuter efter utsatt tid iklädd sin traditionella keps in på Konserthusets scen och ber om ursäkt: tåget var försenat. Men nu ska det bli musik och han kommer att fortsätta tjugo extraminuter med sin ömsom meditativa ömsom explosiva musik, som inte liknar något annat som man idag kan få höra från en konsertscen. "Psykedelisk" skulle man ha kallat den, för - ja, för länge sedan.
Efter ett halvlyckat försök att få publiken att medverka genom att avge ett ljud som spelas in för användning i inledningsnumret återgår han till sina färdiga kompositioner som ändå alla innehåller ett visst mått av improvisation; osäkert hur mycket.
Det tematiska materialet är inte omfattande men Frahms mästerskap består i att skapa musik som får lyssnarna att komma i kontakt med känslor de inte visste existerade hos dem. Inledningsnumrets drömska stämning med en smekande melodislinga invaggar oss i försåtlig ro. Den nyligen införskaffade glasharmonikan bidrar till den skira stämningen. Frahms teknik, att åter och om repetera ett tema på några takter, tills det långsamt tycks ändra karaktär och få en helt ny betydelse, får oss i publiken mer än en gång att dra efter andan och undra - vart är vi på väg?
Men den bomullsinbäddade stämningen avbryts av ett monotont hamrande med ett decibeltal som ger förklaringen till konsertens åldersgräns 13 år. Frahm är synnerligen aktiv på scenen och han rör sig hit och dit för att justera olika ljudkällor och nå fram till det kluster som han vill ha. Plötsligt ersätts det med några takter som kunde ha stulits från en habil klassisk kompositör, men så snudd på banala att man för ett ögonblick känner sig förflyttad till väntrummet hos en terapeut.
Ett frenetiskt, rytmiskt regelbundet parti växer fram och dess volym verkar vilja testa gränserna för vad vi och den tekniska apparaturen klarar av. Men något som påminner om en gammal skolorgel tar över och sprider lugn. Plötsligt introduceras ett tema som snabbt växer till något pampigt, marschartat och triumferande. Men så slutar inte konserten. Allt reduceras, krymper och försvinner i ett plötsligt utslocknande.
Så var det slut. Förtrollningen är bruten; publiken ger Frahm stående bifall. Han tar av sig kepsen och bockar. Han hinner fortfarande med nästa tåg tillbaka dit varifrån han kom.