Våren 1995 ger sig karaktären Carina i Carina Rydbergs ”Den högsta kasten” (Albert Bonniers förlag) ut på en resa till Indien. Där ska hon bli olyckligt förälskad, bortvald och förnedrad, ett mönster hon känner igen från barndomen. Att inte räcka till i kärleksspelet. Inte räcka till som kvinna. För vad är en kvinna om hon inte kan få en man? Ganska misslyckad, åtminstone i en patriarkal struktur där en kvinnas värde sätts i relation till hennes attraktionskraft.
Och Carina fallerar i kärlek.
Också när hon återvänder till Stockholm och favoritkrogen PA & Co. Hon träffar advokaten Rolf, blir kär igen – och bortvald.
Men nu får Carina nog, och tar till sitt enda – men mycket vassa – vapen: pennan.
Hon bestämmer sig för att skriva om det som hänt, med icke-fingerade namn personer och platser. Den råa verkligheten skulle fram. Sanningen, eller åtminstone Carinas sanning. Illusionen i romanen är att man får vara med när det sker, här och nu, när blickar glider över bardisken och kroppsspråk talar. Exakt som det var, mitt i Carinas privata helvete.
När boken kom ut 1997 blev det vildsint debatt, främst runt detta med namnen. Abbe Bonnier. Klas Östergren. Mauro Scocco. Och så Rolf, då. Advokaten. Var det verkligen rätt att göra lämna ut dem så?
Så här vid en omläsning tjugo år senare har intresset för namnen bleknat, tilltaget framstår nästan som oskyldigt. Och den autofiktiva romanen, där författaren utgår från sig själv och sin egen historia, har kommit att bli tämligen vanlig.
Men laddningen runt ”Den högsta kasten” består.
Självfallet för att själva berättelsen fortfarande i högsta grad håller, detta skickligt uppbyggda kammarspel om kärlek, makt och maktlöshet, utspelad mitt på den urbana scenen.
Men också för att boken är så tydligt markerar sin samtid – och dessutom förebådar en utveckling som komma skall.
För visst var ”Den högsta kasten” på flera vis en spektakulär utgivning. Upprörande i sitt knuffande på gränserna, så som god konst ofta är. Men man skulle också kunna säga att tiden var mogen för en roman som denna. För själva utlämnandet i sig. Det kittlande och lockande i att någon visade upp sig, med sitt privata jag. Att få ett litet titthål in i någon annans liv – och kanske därefter borra upp ett eget, in till sig själv? Det fanns en sådan tendens där på 90-talet. En sorts sug runt att lämna ut sig. Visa upp sig. Det talades om att unga ville synas. Ja, vara med i tv till och med? Reality-såporna radade upp sig likt skarpa exponeringar av en exhibitionistisk tidsanda.
Det låter kanske förminskande att reducera ”Den högsta kasten” till ett tecken på ökad jag-fixering.
Men låt oss då kalla romanen för en konstnärlig gestaltning av ett samhällsklimat, en skildring i framkant.
För kanske kan man påstå att på 90-talet fick 80-talets individualism nya plattformar att verka ifrån, och en skjuts av den tekniska utvecklingen.
Det hade ju börjat hända saker på teknikens område. Mobiltelefonerna blev vanligare, antalet abonnemang växte och samtal fördes på bussen, i affären. Det privata trängde längre och längre ut i offentligheten: var är du? puss! Och så var det nätet, förstås. Mejlen. Chatten. Virtual reality. Långt före Facebook och Instagram och andra digitala nutidsarenor, växte möjligheterna att berätta för många om vår egen individuella sanning, gällandes stort och smått.
Samtidigt var det kris i ekonomin, och krig i Persiska viken, i Rwanda och inte minst på Balkan. Flyktingströmmar rörde sig som nu över Europa och främlingsfientligheten växte i Sverige. Lasermannen spred skräck och Ny Demokrati sög åt sig röster.
I det perspektivet framstår det här med det med var och ens synlighet som ett rätt ytligt fenomen. Men samtidigt är det något som i hög grad påverkar vårt sätt att tänka om oss själva. I dag har det gått så långt att man kan drabbas av den märkliga känslan att något inte hänt, om det inte har dokumenterats och lagts ut på sociala medier, möjligt för andra att reagera på. Som om vi ständigt måste berätta om oss själva för andra för att finnas.
Ja, kanske skulle man till och med kunna säga att det var på 90-talet som den autofiktiva utvecklingen tog fart. Inte enbart inom litteraturen utan för oss alla.
Få vågar dock vara så brutalt ärliga som Carina Rydberg. Hennes mod, i kombination med skärpan som skribent, gör ”Den högsta kasten” till en ruggigt spännande roman. Läs den – njut – och märk hur den förebådar din nästa rastlösa uppdatering.