Den uppnästa Hertiginnan Augustina (Alva Bratt) och hennes kammarfru (Sissela Benn).
En dålig julkalender engagerar varken barn eller föräldrar. En hygglig julkalender gillas av antingen kids eller vuxna. De flesta hamnar i den sistnämnda kategorin.
En riktigt bra julkalender bjuder givetvis på spänning och värmande underhållning för både stora och små. Till vilken kategori sällar sig ”Kronprinsen som försvann”?
Vi börjar från början. I ett ”litet rike i norr” har drottningen, efter att ha lovat att ge ut en rejäl julklapp till folket, försvunnit och den lille kronprinsen tvingats fly. Skumma krafter ligger sedan bakom att han anklagas för att ha haft försvinnandet att göra. Den tafatta kronprinsen stöter ihop med fattigflickan Hilda och gömmer sig hos hennes familj, men de vet inte om hans hemlighet. Men misstänksamheten gror hos Hilda.
Andra saker som måste finnas i en julkalender: charmiga barn som är smartare och ädlare än de små- och svagsinta vuxna. Och en knippe humor.
Annat som helst inte ska finnas, men som ofta gör det: hejdlöst varierande nivå på skådespelarinsatserna och manusluckor djupa som tomtesäckar.
”Kronprinsen som försvann” har sin beskärda del av alltihop.
Kronprinsen (Xavier Canca Englund) har den otacksamma uppgiften att mest vara storögd och skaka på huvudet, medan Kerstin Linden verkligen briljerar som Hilda.
I övrigt syns en härligt bister Sissela Kyle som imposant riksdomare och Maria Lundqvist är bärande i rollen som frejdig krögarkvinna.
Miljöerna är anslående med svepande bilder över den välmodellerade staden och det jättelika, hotande, slottet som ser ut som en korsning mellan en Disneyskapelse och något ur Game of Thrones. De allra minsta tittarna blir kanske lite skraja över den hotfulla mannen i mask som smyger runt och filar på en djävulsk komplott. Men allt ser som sagt tjusigt ut och scenerna från det fattiga stadslivet är fint myllriga, så länge man inte snöar in på att snön ser ut som kokosflingor.
Fattiga Hilda (spelad av en helt fantastisk Kerstin Linden) hjälper kronprinsen att gömma sig efter att denne blivit anklagad för att ha kidnappat sin egen mamma.
Sammantaget är det här en av de bästa julkalendrarna på länge. Och tur har man haft, då den känns vältajmad i dessa tider av åtdragen svångrem, stigande inflation och energisparande. Kronprinsen får lära sig att äta, jobba och sova som folket. Kanske kan det få både stora och små att känna att det är mödan värt att vända på slantarna och värma oss med närhet. Även om undertecknad, som svagsint vuxen, säkert ändå kommer att fortsätta gnälla över att vi inte kan ha på golvvärmen i badrummet den här vintern.