När ett band har karismatisk sångare som frontfigur så är det en extremt otacksam uppgift för en efterträdare att fylla de skorna. Så är det i fallet med Thin Lizzys sångare Phil Lynott som gick bort för två decennier sen i sviterna av tungt missbruk. Alla vet det också: publiken vet det, bandet vet det och inte minst efterträdaren själv, Ricky Warwick, vet det. Att det inte är riktigt samma sak när han står där. Och här börjar den omöjliga uppgiften att hålla sig på den hårfina linjen mellan att inte låta som karaoke-rock och ge publiken vad de vill. Warwicks frasering påminner visserligen ibland om Lynotts, men mest låter han som Thåström korsat med James Hetfield i Metallica.
Kvar från den gamla goda tiden är Scott Gorham på gitarr, Darren Wharton på klaviatur samt Brian Downey på trummor. Scott Gorham håller sig på sin kant, bokstavligen. När de karakteristiska dubbelgitarrspelen ska betonas är det Richard Fortus som tar initiativen till kontakt. Fortus å sin sida anammar hela det bredbenta registret i rockklichén. I powerballaden Still in love with you fyrar han av ett gitarrsolo där det enda som saknades var fläkten.. Jag försöker inte göra mig lustig här - en fläkt hade faktiskt suttit fint i den syrefattiga miljön. Brian Downey fick också köra ett trumsolo medan grabbarna drack vatten. Just när den börjades kännas för lång ledde det till något som faktiskt liknade en riktig klimax. Riktigt imponerande.
Det lämnar alltid en unken bismak av girighet när gamla band med en oersättlig frontfigur som inte ens skriver nytt material vägrar lägga ner. Samma sak här. Det går liksom inte riktig att legitimera ett coverband, förvisso väldigt vassa på instrumenten, kallar sig för Thin Lizzy. Å andra sidan, varför ska inte grabbarna få slå mynt av det musikaliska arv som de gett upphov till med låtar som Jailbreak, Dancing in the Moonlight och The Boys are Back in Town? Jag undrar om det är denna typ av frågeställningar som gjorde att den gamle bandmedlemmen Scott Gorham var så reserverad?