Varför skulle man egentligen vara annorlunda som ung i ett litet samhälle i Norduppland jämfört med att vara ung i storstaden Uppsala?
Alla rollfigurerna i föreställningen verkar vara, eller åtminstone uppleva sig som lite utanför och långt borta från det som verkligen händer. Men det fina med den här föreställningen är allt som verkligen händer med och mellan dem.
Dramatiken är snyggt byggt av dramatikern Greta Sundberg. Likt de som producerat tv-serien "Skam" har hon lyssnat till ungdomarna själva, i detta fall i några orter i Norduppland. Det verkar också som att vuxenskådespelarna är med på noterna. Inte ett tonfall klingar falskt och orden låter som om de vore samplade direkt ur verkligheten.
Merparten av högstadiepubliken sitter som tända ljus under föreställningen. Det är bara ett killgäng på min bänkrad som verkar vilja konkurrera med skådespelarna om uppmärksamhet. Eller kanske handlar det alldeles för mycket om dem själva...
En gigantisk badboll finns på scenens mitt. Efterhand pyser luften ur. Kanske är det symbolen för ungdomarnas drömmar om någon annan plats, som alltmer punkteras av verkligheten. Men ett par av dem hittar nya möjligheter just där de är. Kärlek och lite mer konstnärlig kreativitet kan faktiskt odlas i flera myllor än i storstäder.
Mest griper kanske den somaliska flyktingkillens öde tag, men även de andras liv och tankar engagerar. Som "Uppsalatjejen" som tycker om att skriva, hon vars mormor ligger för döden på Akademiska sjukhuset, de båda kompiskillarna med motorintresse och en ganska komplicerad relation, alla har de både något eget och något som är gemensamt med många av oss.