Teaterhistorien vimlar inte direkt av ingående gestaltningar av åldrandets ganska odramatiska borttynande. Därför måste man ändå uppskatta Marie-Louise Ekmans trilogi om sin åldrande mamma, där ”Gäckanden” och ”Dödspatrullen” är de två första delarna och som nu avslutas på Dramaten med ”Försökskaninerna”. Det har nu blivit dags för den milt uttryck stingsliga modern, som alltid spelad av Marie Göranzon, att flytta in på ett demensboende med allt vad det innebär av kontrollförlust, förvirring och ångest.
Första dagen, när döttrarna, spelade av Ellen Jelinek och Julia Dufvenius, ska lämna modern på boendet blir mer eller mindre katastrofal. Att säga att mamman har taggarna utåt skulle vara en grav underdrift. Mest av allt liknar hon ett bortskämt och förvuxet barn. Det är förvisso en av föreställningens kvaliteter, att modern inte framställs som något helgonlikt och oskyldigt offer utan tvärtom som en många gånger ganska osympatisk människa. Ändå är porträttet av modern målat med stor kärlek.
Från demensboendet öppnar sedan, som i ett drömspel, minnena upp sig. Minnen av ett äktenskap med en alkoholiserad och otrogen make – en patetiskt tofflig Örjan Ramberg. Man förstår med ens hur den där stenhårda fasaden byggts upp. Miljöombytena sker med hjälp av stora serietidningsliknande teckningar som sänks upp och ner i fonden. Kostymerna, mycket stiliga för övrigt, är lika grällt stiliserade.
Dessvärre känns texten ofta lika gräll och endimensionell. Här finns inte några egentliga skikt eller större djup för skådespelarna att jobba med. Det blir, i brist på ett bättre ord, ytligt. Trots detta måste man ändå säga att Marie Göranzon på många sätt briljerar. Hon är givetvis lysande när hon får vara lika sylvass som bitsk. Det är ju liksom hennes paradgren. Så är rollen också specialskriven för henne. Riktigt levande blir det dock inte förrän mot slutet, när den hårda fasaden rämnar och hon står där ensam och sårbar inför döden. För en kort stund blir det verkligt drabbande och på allvar.
Men även om Marie Göranzon mer eller mindre bär den här föreställningen räcker det i slutändan inte. Till sist blir det ändå för substanslöst. Ty inget skådespeleri i världen, hur briljant det än må vara, kan göra ett tunt material fylligare än vad det egentligen är.