En av nycklarna till komikens hemlighet är att man inte behöver göra så mycket. Människan är komisk i sig själv. Allt man behöver göra är egentligen att förtydliga henne, göra henne lite skarpare i konturerna. När vi ser människan i all hennes litenhet, med alla hennes svagheter, hur hon drivs av sin futtiga strävan efter ära, bekräftelse, njutning och makt, ja, när vi ser hur löjligt människan inte sällan beter sig, då kommer vi per automatik att skratta åt henne. Vi ser att människan på samma gång är mycket sorglig och skrattretande komisk.
Jag tror att Anton Tjechov förstod denna komikens enkla princip. Såväl hans noveller som hans mogna mästerverk för scenen gör egentligen inte så mycket mer än att förtydliga det mänskliga. Och vi i publiken skrattar, och gråter, åt och med det vi ser. När Uppsala stadsteater nu ger Neil Simons ”Nysningen”, som bygger på ett antal noveller av Tjechov, är det dock inte med tårar, utan mest med skratt, som vi i publiken förväntas reagera. Berättelserna är enkla bagateller, små komedistycken, men bygger på just den där enkla principen: förtydliga det lilla i människan.
Episoden med nysningen, som skänkt stycket dess titel, är talande. Här möter vi en man som nästan går under av vånda efter att han på en teaterföreställning råkat nysa sin chef i nacken. Vi möter också en man som säljer en grotesk form av ”maritim underhållning”, en ovanligt enveten kvinna på en bank, en far som försöker truga på sin son en minst sagt opassande födelsedagspresent. Plus flera andra. En spelglad ensemble bestående av Hugo Emretsson, Åsa Forsblad Morisse, Aksel Morisse och Minna Treutiger delar på de många rollerna. Logespeglarna är placerade på scenen och vi får se hur skådespelarna byter roller. Tilltalet är direkt, stämningen öppen. Alltsammans framstår som en lättsam teaterlek i vilken tillslut publiken, om den så önskar, inbjuds att vara med.
Föreställningen spelades redan i somras på Marsvinsholmsteatern i Skåne. Nu har den alltså i en något uppdaterad version tagit plats på stadsteaterns stora scen, detta efter att ett hål i repertoaren uppstått. En smidig lösning då Åsa Forsblad Morisse och Aksel Morisse, som även regisserat uppsättningen, finns i huset. Föreställningen, som bara kommer att ges ett fåtal gånger i januari, har alldeles säkert fungerat utmärkt som sorglös sommarteater. Som en uppsättning på en stor scen på en institutionsteater är den egentligen alldeles för lättviktig. Om jag inte visste att detta var ett slags nödlösning hade jag nog haft riktigt svårt att förstå ett sådant här pjäsval.
Nu får man ta föreställningen för vad den är. Och gör man det kan man faktiskt få en riktigt trevlig stund i teatersalongen. Visst rör det sig om bagateller, men trivsamma sådana. Ensemblen är som sagt på gott humör. På scen står en samling skådespelare med en fin komisk ådra. Aksel Morisse är sliskigt djävulsk som introduktör i förförandets teknik. Åsa Forsblad Morisse är nästan lika djävulsk som grym mot Minna Treutigers guvernant. Hugo Emretsson spelar ut hela den ofrivilliga nysningens ångest. Minna Treutiger är rörande nervös som sökande skådespelare.
Visst är det lättsamt i överkant. Men en varm känsla av sommarteater så här mitt i vintern, det är faktiskt inte helt fel.