När jag är på väg till premiären av ”Petra von Kants bittra tårar” går jag förbi en av de finare butiker som ligger i närheten av Dramaten. Därinne pågår någon slags säljfest; stelt uppklädda människor med champagneglas och drinkar i händerna. Jag kan inte låta bli att skratta tyst för mig själv. Det är som om någon ställt upp en förlöjligande klichébild av Stockholms priviligierade men tomma innerstadsliv.
När jag sedan sätter mig i salongen på Dramaten är det nästan samma bild som möter mig. Regissören Sunil Munshi, välbekant för Uppsalapubliken efter ett antal uppsättningar på Stadsteatern, har tillsammans med ljussnillet Linus Fellbom skapat en scenbild som består av en steril metallåda – stilrent men livlöst, kongenialt med pjäsens innehåll. Detta scenrum ska föreställa den framgångsrika modeskaparen Petra von Kants lägenhet, i vilken hon framlever sitt tomma, alkoholindränkta och bittert kärlekslösa liv. I stort sett ständigt med en drink eller ett champagneglas i handen. Hennes enda egentliga nöje är att verbalt plåga assistenten Marlene.
Men så dyker den unga modellvackra Karin upp. Och Petra blir störtförälskad. Vad som sedan följer är en illustration av vad som händer när två fullblodsegoister, med en emotionell mognad på ungefär en sexårings nivå, ger sig i kast med den självglömskans konst som kallas kärlek. Det blir kort sagt ganska kaotiskt. Och inte särskilt kärleksfullt.
Rainer Werner Fassbinders pjäs, som han själv också filmatiserade, är väl inte direkt den mest mångbottnade av texter. Här öppnar sig visserligen en avgrund av ångest, men några större djup blottar sig aldrig i själva texten. Det gör att jag, åtminstone inledningsvis, har svårt att på allvar engagera mig i den artificiella ytan och de konvulsiviska känsloutspelen. Andra halvan, när Petra slår i botten och en födelsedagsfest från helvetet tar vid, fungerar bättre. Inte mints tack vare fina skådespelarinsatser.
Ingela Olsson är givetvis lysande som den stundtals monstruöst domderande, stundtals skört sårbara, Petra. Hennes sammanbrott mot slutet är storartat gestaltat. Louise Peterhoff är också övertygande som den till en början ungdomligt charmiga och sedan stenhårt avvisande Karin. Ont på riktigt gör det dock inte förrän dottern, spelad av Electra Hallman, dyker upp. Då uppdagas kärlekslösheten i hela dess vid, och Petra själva inser: ”Jag har aldrig älskat, bara velat äga”. Ägandebehovet, där har du receptet på kärlekens död.
På stadens gator fortsätter säljfesten.