Samuel Beckett har som bekant förbjudit att de två luffarna i hans klassiker ”I väntan på Godot” ska få spelas av något annat än män. I svensk teater finns det dock ett sätt att komma runt det där. Den regissör som vill sätta upp Becketts absurdistiska drama med två kvinnor i rollerna kan alltid göra Kristina Lugns ”Idlaflickorna”. För det är väl så nära den svenska dramatiken kommer en motsvarighet till ”I väntan på Godot”. Ändå är det en fullkomligt särpräglad pjäs, en modern klassiker i egen rätt.
I Kristina Lugns drömska och smått underbara text, full av lika oväntade som absurda oneliners, möts två kvinnor vid vad som kan vara Gardasjön i norra Italien men som lika gärna skulle kunna vara ett inre landskap av drömmar och minnen. De två kvinnorna är på semester från sina män, från sina liv och kanske också sig själva. De två åldrade damerna, som direkt inleder en snårig och ständigt upprepande konversation, visar sig ha haft väldigt likartade liv. De är båda gifta med män som heter Herman. De har båda varit Idlaflickor i sin ungdom. Kanske är de rent av spegelbilder, två reflektioner av varandra. Kanske är det en inre dialog mellan en och samma kvinna som vi ser gestaltad på scen.
Ett antal teman utvecklas och tas om. Det handlar om de klassiska kvinnorollerna, så lätta att fastna i, om relationen mellan mor och dotter, om ”sexuella raserianfall” som plötsligt kan drabba en när man står och steker en rödspätta. Lugns fantasifulla och poetiska dialoger, som egentligen är ett slags parallella monologer, passar sig bra på Stadsteaterns minsta scen Intiman. Här har scenografen Nina Fransson låtit skådespelarna Tytte Johnsson och Ulla Tylén svepas in i ett rosablommigt skimmer, med en lika rosa flamingo som enda sällskap, vilket förstärker pjäsens drömkaraktär.
Inramningen är det med andra ord inget fel på. Men dessvärre haltar själva gestaltningen. Problemet ligger framförallt i att man inte lyckats få någon riktigt stuns och dynamik i texten. Alltsammans blir en aning jämntjockt och stillastående. Texten känns mer högläst än agerad. Nu rör det sig ju om en utmärkt text, så det hela blir stundtals ganska njutbart ändå. Men någon riktig scenisk upplevelse blir det aldrig. Ty även den mest briljanta pjäs måste tolkas och gestaltas för att den ska kunna förvandlas till teater.