Pjäsen bygger på Horace McCoys roman "Maratondansen" ("They shoot horses, don´t they", 1935), en skildring från depressionens USA och en tävling där det gällde att hålla ut på dansgolvet längst tid. Det är en djupt tragisk berättelse om fattiga människor i skuggan av cyniska utsugare, filmatiserad 1969 med Jane Fonda i huvudrollen.
Men på Stockholms stadsteaters stora scen är stämningen mer burlesk än tragisk när man ger "Maratondansen". Bara fragment är kvar av ursprungsstoffet. Dramaturgen Lucas Svensson och koreografen och teaterregidebutanten Kenneth Kvarnström låter tävlingen äga rum just nu och priset för skådespelarna som försöker dansa är en fast anställning på teatern. Lika sällsynt nu som en prissumma på 1000 dollar förmodligen var under amerikanska depressionen.
Det är en fyndig parallell, den ger onekligen öppningar för metateater. De mycket erfarna scenrävarna i ensemblen med Ulla Skoog, Katarina Ewerlöf och Philip Zandén i täten, kan gestalta roller som kanske påminner om dem själva.
Men det blir rörigt när de till och med får tävla om vilka som ska spela huvudrollerna, kärleksparet Robert och Gloria, och den skruvat glättiga konferencieren gestaltas av fyra olika aktörer. Tre av dem byts ut i något slags bonustävlingsmoment. Medan den fjärde, obehagligt elegant gestaltad av Robert Fux, är den som verkligen bestämmer, till och med vilka som ska vinna omröstningar. "Ni kan kalla mig K" säger han sardoniskt mot publiken. Det råkar vara regissörens begynnelsebokstav, men som bekant också en av Kafkas romanfigurer.
Publiken får vara med och rösta på dansparet i procedurer som ekar alltmer ihåliga och riggade. Det erbjuds också allsång på finska och några utvalda får får danstävla för skådespealrnas räkning på scenen.
Rena trivselterrorn. Frågan om det verkligen finns ett liv före döden gör sig ofta påmind.
Föreställningen blir till en nummerrevy där delarna inte riktigt håller ihop. Det sammanfattande intrycket är ganska spretigt och en del blir lite för tjatigt.
Fast enskilda scener lyser som poetiska pärlor i scenmörkret. Som den lågmälda där ensemblen rör sig långsamt, ljussatta snett ovanifrån och där replikerna strax före har handlat om just döden. Eller hyllningen till den tyska koreografen Pina Bausch, där några av ensemblen bryter sig ur de för henne så typiska, sirliga överklasstereotypierna för att brista ut i mer okonstlade livsyttringar. Scenerna där dansen spelar en framträdande roll fungerar allra bäst.