Minna Krooks nyskrivna pjäs bygger på Mary Shelleys klassiska skräckberättelse "Frankensteins monster". Före föreställningen oroar jag mig för hur ensemblen ska hantera det brutala slutet i romanen som är väl otäck att återge rakt av för lågstadiebarn. Just den ålder när man kanske mest behöver lära om när man bör vara gatusmart och när man ska hysa tillit.
Minna Krook må ha plockat en mängd existentiella frågekorn ur stoffet, men just det, när den oskyldiga godheten slår över till ondska, slingras förbi i den här föreställningen.
Inledningsvis står Jennifer Amaka Pettersson i rollen som Mary Shelley i foajén och spelar på det läskiga instrumentet theremin, det som ljuder i början på tv-serien "Morden i Midsummer". Det är hon som leder berättandet ända in på scenen. I rollen är hon rena rama dramadrottningen.
– Jag är sååå före min tid, förkunnar hon och slår storvulet ut med armarna.
Och det var onekligen den verkliga författaren. På scenen står en gravsten där hennes födelse och död är inskrivet (1797 – 1851) som en påminnelse om att hon och hennes berättelse är från en annan tid. Scenen har annars inte mycket dekor, en räcka blommor och svarta pelare. Sedan får ljussättningen, som till hälften består av skuggor, göra jobbet med skräckstämningen.
Harry Friedländer gör rollen som den smått besatta doktorn och Emil Brulin gör ett sympatiskt monster. I en något utdragen scen tar skådespelarna tar på kaninmasker och bakom dem vet man inte vilka känslor som finns. Det mest skrämmande är ändå när författaren inser att hennes romangestalt börjar leva ett eget liv.
Men rysningar är vi ändå väldigt långt ifrån. Berättelsen får slagsida mot det snälla, trots en makaber skelettparad mot slutet.