Strindbergs drama om kön, klass, makt och sex håller sannerligen än. Sedd såhär, i Kullehusteaterns välspelade version, begriper man än mer att dramat om den fina herrskapsfröken och den grova betjänten Jean fortfarande tillhör de mest spelade pjäserna i världen, trots att den skrevs redan 1888.
Handlingen utspelas under en midsommarnatt och morgonen efter i ett herrgårdskök. Här sker den frustrerade grevedottern Julies och den lismande uppkomlingen Jeans erotiskt färgade duell, passivt-aggressivt sekunderad av den gudfruktiga pigan Kristin, Jeans trolovade. I bakgrunden hörs gårdens folk fira midsommar och det är som att årstidens suggestiva blomdoft och skira ljus omgärdar föreställningen. Gårdsplanen utanför Botaniska trädgårdens orangeri i Uppsala är en väl vald plats för just detta drama.
Författarens skickligt sammanvävda trådar av makt- och könskamp, samt klassdito blottläggs. Via föreställningen ser man det finkalibriga i Strindbergs text och samtidigt det mångbottnade som kan finnas i varje kärleksrelation. Det går att återupptäcka hur vi människor drivs av egna bevekelsegrunder och snärjs av pådyvlade konventioner. Även om kvinnor numera både kan bli myndiga och få rösta så gestaltas annat, mer subtilt, i spelet mellan man och kvinna som tycks tidlöst.
Det är väldigt bra gjord teater, helt enkelt, som handlar om igenkänningsbara mänskliga relationer.
Tina Råborg i titelrollen växlar levande mellan att vara vädjande kärlekskrank och bitchig överklassdam. Matias Silvell i rollen som Jean är precis så slipprig och undergiven uppåtsträvare att dramat får sälta. Suzanna Dilber lyckas göra sin mindre roll som Kristin till en begriplig människa de korta stunder hon är på scenen.
Möjligen att Julies och Jeans lite längre monologer hade kunnat kortas något - Strindberg själv skriver i sitt berömda företal till pjäsen att just de kan ersättas av "pantomimer". Men det är en randanmärkning, för det mesta är händelserna på scenen suggestivt fängslande.
Det eleganta slutet, den lilla tillfogade sceneriet som inte alls finns i Strindbergs noggranna scenanvisningar, är en mer samtida uppdatering som kan få kulturmannen Strindberg att rotera i sin grav. Det är uppfriskande och definitivt ingen banalisering av dramats utveckling. Tvärtom. Föreställningen är sinnlig, välspelad och så rasande bra.
Fotnot: 19 juli spelas föreställningen i Linneträdgården i Uppsala, 9 augusti vid Orangeriet i Botan. Däremellan turnerar den i Roslagen.