Pojken i ”Kejsarens nya kläder” måste ha gått i årskurs nio. Det säger jag efter att ha suttit med på premiären av Bananteaterns ”Idiotens berättelse”, efter Hasse Alfredssons bok ”En ond man”, tillsammans med två niondeklasser från Gottsundaskolan på Gottsunda Dans och Teater. De var, milt sagt, en tuff publik för Björn Dahlman i rollen som den harmynte Sven som är på rymmen efter att ha mördat fabrikör Höglund. Det pratades, kastades papperstussar på scen och var i största allmänhet en ofokuserad stämning bland publiken. Men det här är inte en recension av en samling ungdomar på deras prestation som lydig teaterpublik. Jag tar upp det här för att jag faktiskt har svårt att klandra dem.
Hasse Alfredssons moralism om den unge statarpojken tillika helige idiot som slår ihjäl den tyranniske Höglund har mycket stoff för skolungdomar att diskutera. Hasse Alfredsson alluderar själv till exempel till fascistoida strömningar som är på frammarsch under 30-talets Skåne, eller varför inte klassklyftorna som genomsyrar Svens upplevelsevärld. Hur spännande som helst att göra ”Idiotens berättelse” som teater för skolklasser! Och scenografin bestående av fyra träpaneler, en stol och en rullstol passar perfekt för senare klassrumsframträdanden.
Men det finns ett men i själva utförandet. Ironiskt nog börjar texten med ”Eftersom de andra har svårt att höra vad jag säger, men att du i alla fall vill, så viskar jag alltihopa till dig, lilla Anna.” Men något viskande blir det inte, istället blir det som en bulldozer av text som levereras av Björn Dahlman, hårt ansatt av sitt överspel. Jag, som ändå har läst boken och sett filmen ”Den enfaldige mördaren” och har bra pejl på storyn får svårt att följa med i denna vägg av text som angriper mig som publik – hur går det för ungdomarna? Var är Suzanne Reuters regi? Nyanserna som lyfter fram det viktiga i berättelsen? Vem pratar han med? Man ska förstå att hans älskade Anna sitter i den tomma rullstolen, men den teaterillusionen följs inte med särskilt stor pregnans. Vad gör han med rösten? På ett ställe, under en konstpaus, säger en pojke bakom mig till sin kamrat – Han kommer bergis att skrika nu. Han fick inte fel.
Jag vill inte vara onödigt hård mot kämpande friteatrar, men när det kommer till teater för skolungdomar så är vårt uppdrag som kulturförmedlare och kritiker för viktigt för att låta det passera. Bananteatern misslyckades med att fånga sin publik, och det ser jag som ett mycket allvarligt misslyckande från deras sida.