Den tjeckiske författaren, dramatikern och poeten Pavel Kohout skrev sin smått absurdistiska moralitet ”Krig på fjärde våningen” 1971. Kohout var tidigt politiskt engagerad och till en början medlem i Kommunistpartiet, ur vilket han sedermera dock skulle uteslutas. Hans kritiska hållning gjorde att han sedan också blev belagd med publiceringsförbud. Men han fortsatte ändå att skriva och började istället uppföra ”vardagsrumsteater” i människors hem.
”Krig på fjärde våningen” skulle mycket väl kunna fungera som en sådan föreställning. Hela pjäsen utspelar sig nämligen i paret Blahas sovrum, där ett osannolikt scenario under några nattliga timmar spelas upp. Pjäsen, som nu alltså tas upp på Stadsteaterns lilla scen, kan läsas som en rapport inifrån ett kontrollerande och stängt samhälle, sett med skrattspegelns lätt förvridna proportioner. Kohouts text skulle kunna beskrivas som ett farsartat och lättsamt möte mellan Franz Kafka och Harold Pinter.
Det börjar med att paret Blaha, Göran Engman och Tytte Johnsson, blir väckta mitt i natten av att det knackar på sovrumsdörren. Det är, underligt nog, brevbäraren som har med sig en inställelseorder till herr Blaha. Det konstiga är att det är i det egna hemmet som Blaha ska inställa sig. Sedan dundrar den ena myndighetspersonen efter den andra, ända upp till självaste generalen, in i det stackars parets sovrum. Det visar sig att det hela rör sig om ett krig. Man har nämligen ersatt de stora kostsamma masskrigen med ett slags individuell krigföring. Istället för stora arméer och väldiga slag väljs två individer ut som helt enkelt får göra upp om saken, vad den nu än gäller, på tu man hand. Att få herr Blaha övertygad om denna nya krigets ordning visar sig dock inte alldeles enkelt.
På Stadsteatern spelas Kohouts timslånga pjäs sakligt och enkelt. Det är ett maskineri som iscensätts, där rollerna är figurer snarare är människor. Det är helt i linje med pjäsen och gott så. Samtidigt kan jag känna att uppsättningen inte riktigt har hittat tonen. Det absurda är inte tillräckligt tillskruvat för att bli riktigt skrattretande och det mörkt otäcka inte tillräckligt mörkt för att bli riktigt skrämmande. Man har hamnat i ett slags utblandat mellanläge. Jag tror att man hade vunnit på att ta ut svängarna, leka med glappet mellan det absurda och det skrämmande, ännu mer.
Ändå är det glädjande att Stadsteatern och regissören Mikaela Ramel valt att sätta upp denna sällan spelade pjäs. Ty krigets och övervakningssamhällets galenskap tåls att påminna om.