Egentligen är han Astrid Lindgrens minst sympatiska barnbokshjälte. Finns det någon mer egotrippad och självisk figur än Karlsson på taket? Hans idé om rättvisa är att han ska få allt. Det manar till eftertanke att just han är den mest älskade barnboksfiguren i östeuropeiska länder som Ryssland och i Ukraina.
Pjäsen om honom gjorde succe på Göteborgs stadsteater förra våren och ges som sommarspel på Dramatens stora scen. Den handlar om sjuåriga Lillbror som är yngst och mest kuschad i sin familj. Han önskar hett en hundvalp, men får en ny kompis med propeller på ryggen.
Krister Henriksson gör Karlsson till en sorts ärrad och nedtonad rebell med ett grundackord av ensamhet. Han skapar igenkänning med sin gestaltning, aningen skamfylld. Vem av oss skulle erkänna att vi vill ha den största godisbiten?
Henrikssons Karlsson är dessbättre också genomsyrad av Lindgrens humanism, han står på Lillebrors sida mot tjuvar och spökrädsla och tillåter faktiskt inte att hans kompis förtrycks av kroppsfixerade storasyskon, fascistiska barnvakter eller snobbiga klasskompisar.
Men var är han när Lillebror får örfilar?
Handlingen verkar vara förlagd till ett ospecifikt 1950-tal – första boken "Lillebror och Karlsson på taket" kom 1955 – och barnaga förbjöds först 1979 i Sverige. Det finns mer tidstypiskt att förfasa sig över, som att flera på scenen röker.
Insmuget är också anakronismer, prylar och företeelser som barn av idag är bekanta med. Dessutom finns ett genustänk i gestaltningen som Astrid Lindgren nog inte skulle känna igen. Men barnpubliken på premiären verkar inte ha några som helst problem med detta. Inlevelsen bland de yngre är snarare total. I synnerhet när elakingar bli filurade.
Scenen upptas av en hissnande magisk vridscen med hela familjen Svantessons lägenhet i bottenplan och med en femtiotalsjazzande musiktrio som ett nav i mitten. Karlssons utfällbara bostad finns förstås på taket till detta teatermaskineri och flyger gör han med hjälp av lyftkran.
Föreställningen är mest Krister Henrikssons, men Nour el Refai är också bra i rollen som Lillebror. De som spelar hennes familj är lite mer karikerade, för att inte tala om tjuvarna och Pierre Wilkners fröken Bock som barnvaktar i hårdpermanent, islandströja och äppelknyckarbyxor.
Oftast är det roligt och lättsamt, fast efter paus tappar föreställningen i tempo, den skulle mått bra av att kortas lite.
Kanske är Karlsson på taket bara en produkt av Lillebrors fantasi, men han gör väldigt tydligt att fiktionen förtjänar att få finnas på sina egna egensinniga villkor. Åtminstone i Henrikssons filuriga gestaltning.