Det hänger stora genomskinliga plastskynken upptejpade framför scenen på Maximteatern, sådana som man kan linda in lik i. Som ur en tunn fosterhinna föds de fram ur denna inplastade värld, Johannes Bah Kunhkes Banquo och Mikael Persbrandts Macbeth. Snart rivs plasten ner och blottar ett kyligt scenrum, mest likt en byggarbetsplats, med tre stora flyttbara megafoner och enorma mängder blod rinnande längs väggarna.
Det är en passande spelplats för detta Shakespeares kanske mörkaste och blodigaste drama; historien om Macbeth som av några häxor blir spådd att bli kung och som makthungrig och hetsad av sin hustru ger sig ut på en våldsam resa mot maktens topp och den egna oundvikliga undergången. Texten är givetvis ett mästerverk. Själv är jag övertygad om att Shakespeare, helt ärligt talat, visste precis allt om människan. Här skildrar han den mänskliga ondskans både banalitet och avgrundsdjupa allvar. Ibland har ”Macbeth” använts för att försöka bevisa Shakespeares svartsynta livshållning, främst på grund av den berömda en-skugga-blott-är-livet-monologen. I själva verket är pjäsen närmast en moralitet. Shakespeare hade en djup känsla för rätt och fel.
Regissören Stefan Larsson, som tidigare satt upp de befryndade pjäserna ”Richard III” och ”Kung Lear”, har en god känsla för denna Shakespeares moraliska kompass. Och i Mikael Persbrandt har han en skådespelare perfekt för att gestalta Shakespeares allsidiga människokännedom. När Persbrandt lyckas lägga manéren åt sidan, vilket han gör här, finns det få skådespelare som kan vara lika mänskliga på scen. Jag misstänker att det är det finaste man kan säga om en skådespelare. Persbrandts Macbeth fångar de ångestridna samvetskvalen, avgrunden som öppnar sig när verkligheten svajar, det uppblåst maktgalna, det barnsligt löjliga, det komiska. Kort sagt, det mänskliga. Macbeth är ju trots allt inget monster, utan människa. Han är ambivalent, vacklande. Han vill inte det onda, men gör det. Persbrandt gestaltar allt detta alldeles mördande bra.
Även Marie Richardson övertygar stort som den till en början hänsynslöst stenhårda och till sist av samvetets blod dränkta Lady Macbeth. Övriga roller delas mellan Ellen Jelinek, Johannes Bah Kunhke, Charlotta Jonsson och Jens Hultén; ett slags spelpjäser i det djävulska drama Macbeth och hans hustru iscensätter. Ja, detta är en angelägen, snygg, välgjord och mycket välspelad uppsättning. Ytterst sevärd.