Jag är inget fan av bluegrassmusik, tycker mest den är gnällig. Minns också regissören Anna Bergmanns förra uppsättning på Uppsala stadsteater, operan "Carmen", som lite av en bombastisk besvikelse. Så mina förväntningar var låga från början inför denna scenversion av en film som jag älskat på bio.
Men det går inte många minuter in i den här föreställningen förrän jag kapitulerar helt. Berättelsen om den bohemiska tatueraren Elise/Alabama och hennes älskade, den alkoholiserade musikern Didier/Monroe är ömsint, storslagen, poetisk, passionerad och helgjuten.
Musiken innehåller visserligen en del bluegrass, men också annat. Och Frida Österberg och Jannek Petri är fantastiska, både som sångare och som skådespelare. Svindlande operasång slår igenom ibland när Frida Österbergs Elise förlorar sig i sorg.
Även dockspelaren, Julia Glesbert, har fin hand med sin docka, den som alltså föreställer parets lilla dotter Maybelle. Fyrmannabandet på scenen är också bra. Men de stela masker de bär större delen av föreställningen väcker funderingar. Kanske de ska föreställa likgiltiga inför parets smärta eller påminna om en grekisk kör från den antika teatern.
Föreställningen är uppbyggd som en bluegrasskonsert, den sista för Alabama, som är Elises artistnamn. Men då den är försedd med tillbakablickar och mellanspel blir den också till ett musikteaterformat rekviem, en mässa med sorg och innerlighet för Maybelle som har dött i cancer, sex år gammal. Musiken fungerar som en livlina mellan de smärtsamma dialogerna däremellan. Animerad film på en stor skärm i fonden bildar bakgrund och bildkonstnärlig kommentar till berättelsen och bidrar till känslan av ett allkonstverk.
Pjäsen har fler bottnar än "bara" kärlek och sorg. Inbakat i dialogen finns också snuttar om miljöförstöring, amerikansk storpolitik och andra fragment från vår samtid.
Allt sitter precis där det ska. Det är rytmiskt och samspelt bland alla stora känslor. Även den komplicerade språkfrågan i denna svensk-tyska samproduktion har fått en lösning som organiskt flyter in i berättelsen. Ensemblen spelar ömsom på svenska, engelska och tyska och en svensk översättning rullar synligt i fonden
Den här föreställningen borrar sig in i hjärtat och når själva livsnerven. Missa den inte!