Det allra vanligaste problemet på teatern, den invändning jag skulle lyfta fram i var och varannan recension om det inte vore för att jag var rädd att upprepa mig, är att föreställningen i fråga inte är färdig. Alltför ofta serveras publiken en föreställning som, snarare än att lida av mer grundläggande gestaltningsproblem, helt enkelt inte hunnit bli riktigt klar. Ibland önskar jag att teatrarna hade mod och framförallt ekonomi nog att våga skjuta på premiärer till dess uppsättningen hunnit mogna färdigt.
Detta gäller även Farnaz Arbabis uppsättning av ”Angels in America” på Dramaten. I det här fallet är det kanske inte så konstigt. Tony Kushners jättepjäs i två delar är ett massivt teaterstycke. Och dess säregna blandning av realism och drömspel är en utmaning för vilken regissör och ensemble som helst. Nu har alltså pjäsens första del, ”Millenium”, haft premiär. Den andra och ännu längre delen, ”Perestrojka”, har premiär 22 februari. Båda delarna kommer sedan att ges såväl separat som tillsammans.
Tony Kushners moderna klassiker utspelar sig i 1980-talets New York och skildrar de homosexuellas situation i Reagans USA. Det är en på många sätt mästerlig text, i allra högsta grad värd sin klassikerstatus, som med lätt bibliska undertoner gestaltar en apokalyptisk undergångsstämning inför det antågande nya milleniet. Aidsepidemin och miljöförstöringen är olycksbådande järtecken. Till råga på allt verkar en ängel vara på väg mot jorden.
Pjäsen väver samman ett antal människors livsöden. I centrum står två aidsdrabbade män – Prior som överges av sin pojkvän Louis när han behöver honom som mest och den verklige stjärnadvokaten Roy Cohn, som från början skulle ha spelats av Rikard Wolff men som nu görs av Staffan Göthe.
När Eva Dahlman satte upp pjäsen på Stockholms stadsteater 2011 ramades scenen in av ett stort antal tomma ytterrockar, som en allvarlig påminnelse om sjukdomens många offer. Farnaz Arbabi har valt en betydligt lättsammare inramning. Elverket är omgjort till något som liknar en enda stor gayklubb med dragqueens som dansar fram scenbytena. Egentligen är det väl inte denna glammiga bakgrund som gör att uppsättningen känns tunn, utan snarare att texten inte riktigt hunnit sätta sig i skådespelarnas kroppar. Spelet lyfter aldrig riktigt. Bäst lyckas Marall Nasiri, vars pillerknaprande Harper är övertygande. Övriga rollgestaltningar förblir än så länge skissartade.
Ännu har den här uppsättningen, den här ängeln, inte riktigt lyckats landa i sig själv. Förhoppningsvis kommer den andra delen kännas mer färdig. Fortsättning följer.