"Gentlemannen" eller "A gentlemans guide to love and murder" är en musikal med sångnummer i vaudevillestil och lätt putslustiga repliker som nu sätts upp på Oscars. I stoffet finns faktiskt också kritik mot det fördomsfulla brittiska imperiet och överklassen som den såg ut vid tiden för "Downton Abbey".
Handlingen rör en strebers mördande för att nå ära och rikedom, vilket väl kan sägas vara en klassisk brittisk intrig alltsedan Shakespeares kungadramer. Men här är tonen mer skojfrisk.
Den unge Monty, gestaltad av Andreas T Olsson, sörjer sin nyligen bortgångna mor. Då får han veta att han kommer från en rik släkt och är arvtagare till både titel och slott. Fast det är åtta släktingar före honom i arvslängden. Självklart griper han sig an frågan om hur han ska han ta sig till toppen.
Döden behandlas med mycket lätt och munter hand i denna mordfyllda intrig. Den har drag av den brittiska gruppens Monty Python nonsensartade, absurdistiska humor med inslag av satir. En liten deckargåta med tydlig touch av Agatha Christie är också invävd. Fler genrer finns med. En skickligt orkestrerad scen med två kvinnor och en alltmer svettig man i deras epicentrum skulle kunnat ha platsat i vilken smälla-i-dörrar-fars som helst.
Men vore det inte för trion Henrik Dorsin, Andreas T Olsson och Suzanne Reuter så skulle den här musikalen bara vara en dammig privatteater-bagatell.
Ramhandlingen är att Monty skriver sina memoarer i fängelset och Andreas T Olsson är suveränt bra i rollen som detta berättarnav. Det är en scengenre han utvecklat till raffinemang i den egna långköraren på Dramaten "Sufflören".
Henrik Dorsin suger varje liten fettpärla av humor ur sina repliker och trots att han har cirka åtta roller – några är väldigt snabbt passerande – önskar man att han hade varit mer på scenen. Och att han hade fler repliker att krumelura till, för det är riktigt roligt.
Suzanne Reuter dyker upp först i andra akten och gör ännu en av sina bittert giftiga kvinnor, något hon förvaltar bättre/värre än någonsin.
Ironierna är många och inte för ett ögonblick glömmer vi bort att vi är på teatern. Det understryks av att skådespelarna ibland slår över i överdramatisk stumfilmsgestik. Överspelet kan bli lite för mycket grädde på moset ibland, i synnerhet när dekoren är kitchig i karamelligt klatschig färgskala och orkestern spelar struttig och blåstung music hallmusik.
"Gentlemannen" kan beskrivas som en musikalpastisch, ett kärleksfullt lustmord av flera genrer, samt lättsamt lek och bus med korn av samhällssatir. Som Uppsalabo uppfödd på spex är det lätt att känna sig som hemma vid Oscars scen.