I vår samtida ström av medvetande, förmedlad inte minst digitalt, är det inte lätt att hitta en kompass eller riktning. Känslan av att det viktiga och angelägna pågår på ett ställe som de flesta av oss saknar tillträde till är stor. Hur kan man kvala in? Och hur kan en konstnär få någon att lyssna?
Det inte är svårt att tänka sig att eleverna i en avgångsklass från en hög konstnärlig utbildning brottas med dessa frågor. Hela den konstnärliga styrkan bakom "Eliten – esse, non videri" vad gäller manus, regi, scenografi, kostym, ljusdesign, komposition och mask är sistaårsstudenter från Stockholms dramatiska högskola, StDH, medan skådespelarna på scenen tillhör Uppsala stadsteaters rutinerade ensemble.
Lilla scenens rum är inramat av gul, draperad silkessammet till första akten. Publiken får bänka sig tillsammans med skådespelare runt ett bord. Spelet äger rum mitt ibland oss och på arenan i mitten. Vi och digitaliseringsexperten Isa, stringent spelad av Moa Silén, är gäster hos en spöklik adelsfamilj. Hon vill så gärna höra till den. Men adelsfamiljens barocka uppförandekoder skrämmer och i en ritual finner hon sig plötsligt våldtagen. Bokstavligen.
Andra aktens kulturelit har lika mycket bisarrerier för sig. Här blommar satiren friskast och påhoppen på Svenska Akademien, kulturmannen och hyperkänsliga och rödvinspimplande konstnärssjälar är öppet mål. Ibland är det absurt, träffsäkert och roligt, men groteskerierna drar iväg aningen för långt och för mycket.
Tredje akten visar sig innehålla ett uppdaterat gladiatorspel, där Isa får gå långt över sina moraliska gränser för att vinna tillträde till en arena där hon kan få göra sin teater. Jodå, metateaterkänslan är stark.
Närheten till den banbrytande "Ett drömspel" (1902), är påtaglig och Strindbergs namn är inbakat i dialogen flera gånger. Men då Strindberg hyser medlidande med människorna är denna manusförfattare, Isabel Cruz Liljegren, mer obarmhärtig. Isa, och hennes Golgatavandring mot sina drömmar är plågsam och grotesk och hon är påfallande vag i sina ställningstaganden. Tills den isande slutmonologen.
I föreställningens bästa stunder påminner den om Suzanne Ostens mer vilda utflykter i det samtida medvetandet på Unga Klara. Tråkigt är det aldrig, men ofta obehagligt och manierat.
Det vill till att man verkligen har något att säga när man når fram till offentlighetens ljuskägla. De unga konstnärerna tar avstamp i eget liv och når oss övriga glimtvis med föreställningen. Fortsätt, utvecklas och var inte rädda för att stryka i texten!