På Strindbergs Intima teater i Stockholm står nationalförfattaren på scen i form av en pappdocka i människostorlek som motspelare till Elisabeth Wernesjö, som gör monologen "Strindberg – en stand up". Det finns förstås många humoristiska poänger att plocka på det upplägget på scen, och Elisabeth Wernesjö gör med sin säregna utstrålning och ljuvliga komiska talang det mesta av det.
För regi och manus står Anna Pettersson, sedan i våras chef på Strindbergs Intima teater i Stockholm. För några år sedan hyllades hon och fick pris för sin nyskapande föreställning av "Fröken Julie", och tidigare i höstas satte hon också upp en dekonstruerad variant av "Fadren", där hon själv spelade mot Johan Rabaeus. Bägge dessa uppsättningar är exempel på Petterssons intresse för att lustfyllt plocka isär gamla klassiker och nyfiket – och fruktbart – granska delarna.
Även i lättsamma "Strindberg – en stand up" märks intresset för skådespelarkonsten.
Med utgångspunkt i rummet vi befinner oss i (Ungefär: "Just den stolen brukade Strindberg sitta i. Just där du sitter nu ja. Känner du hur du krymper?"), dvs Strindbergs gamla teater där hans stora 1900-talsdramer sattes upp, återger Elisabeth Wernesjö hans idéer om ett mer naturalistiskt skådespel.
Sedan övergår hon till att gestalta hur pendeln svängt från skådespeleriet för mer än hundra år sedan till att dagens regissörer ständigt uppmanar skådespelarna att "ta ner" sitt skådespeleri, intill den totala nollställdhetens rand. Med sin exceptionella uttrycksfullhet och mimik lämpar sig Elisabeth Wernesjö väl för detta... Hon river ner många skratt från publiken.
På det hela taget är "Strindberg – en standup" en trevlig om än lite allmänt hållen monolog med stundtals vassa kanter.
Men så Strindberg då? Jo, på en nivå blir dock bilden av den manliga geniförklarade nationalikonen – som ju berikat svensk litteratur och dramatik med några av våra viktigaste verk – väldigt talande för vår tid.
När Elisabeth Wernesjö mäter upp Strindbergs snoppstorlek (han lät ju som bekant mäta upp sin penis) på pappdockan, eller gullar med honom på ett förminskande sätt blir det väldigt tydligt att den vita genialiska kulturmannen nu nått vägs ände. Han är reducerad till en stum, emellanåt lite löjlig, pappdocka och kan inte försvara sig.
Lokalen är hans egen teater. Men det är någon annan som äger här nu. Maktförhållanden har ruckats. Kanske kommer med tiden också våra skämt att anpassas efter det. Till dess är det allt, trots Elisabeth Wernesjös utmärkta insats, något som skaver lite.
Den 9 december kommer föreställningen till Uppsala Stadsteater.