I det lilla religiösa samhället Salem i Massachusetts, präglat av inre stridigheter, får några unga kvinnor frispel och dansar nakna i skogen en natt. Pappan till en av dem – som råkar vara präst – ser dem i skogsgläntan. Hans egen dotter är med och hon faller i vanmakt vid upptäckten. Någon måste ställas till svars. Det är upptakten till dramat "Häxjakten".
Tonårstjejerna har förmodligen inte blivit lyssnade på förut, men när höga herrar kommer från Boston för att inrätta en domstol för häxeri, blir de hörda. En av tjejerna, Abigail, lysande spelad av Karin Franz Körlof, tar ledningen i gängets vittnesmål. Hon ser också en chans att klämma åt bonden John Proctor, mångfasetterat välgestaltad av Shanti Roney, som hon haft ett förhållande med när hon var piga på hans gård.
Det är nästan 400 år sedan häxprocesserna i Salem verkligen ägde rum och under samma århundrade, 1600-talet, bedrevs även häxprocesser i Sverige och i resten av Europa. Människor angav varandra i en blandning av rädsla och religiös puritanism. Arthur Miller skrev pjäsen som en allegori för angiveriet och svartlistningarna under den amerikanske senator McCarthys jakt på kommunister i USA under 1950-talet. Att den spelas nu, i kölvattnet av #metoo, och när tidningsskriverier kan knäcka en teaterchef, är säkerligen mer än en tillfällighet. Teater, när den är som bäst, är en konstnärlig spegling av vår samtid.
Sanningen är ju ofta mångbottnad, människor har bevekelsegrunder inför sig själva och andra när de handlar. Det understryks i föreställningens kostymer och scenografi som mest går i svart och vitt men också rymmer hela gråskalan däremellan.
Den 19 personer starka ensemblen är med på scenen hela tiden. När skådespelarna inte är i spel sitter de på bänkar runt om och iakttar det som händer, som en bild av den sociala kontrollen i ett litet samhälle.
Scenografen Erlend Birkeland och ljussättaren Ellen Ruge har skapat en gigantisk och kvadratisk ljusrigg med en mängd lampor, ett flak som går att vinkla över scenen. Har svårt att värja mig för associationen till att lamporna är Guds ögon som iakttar människorna i Salem. Den sänks mot slutet ner över dem, pressar bokstavligen ihop livsluften ovanför deras huvuden, allt medan vittnesmålen, tolkningar av dem och allmänt lagvrängande närmar sig de slutgiltiga dödsstraffen.
Det är tunga ämnen som behandlas med mycket text (som i alla rättegångsdramer) och inte alltid helt rytmiskt gestaltat. Ensemblen, hämtad från Stockholms två stora teaterhus, verkar behöva spela ihop sig lite mer. Åtminstone före paus. Efter hand ökar intensiteten och tempot. Det hela ges en viss stadga av ensemblens körsång som ramar in scenerna och skänker en obehagligt drömsk enighet åt det som sker.