När elvaåriga Jennifer är på väg hem från affären tillsammans med sin kedjerökande och tjatande mamma faller en stjärna och hon önskar sig att hon vore en hund.
Man ska vara försiktig med önskningar – för de kan faktiskt uppfyllas. Det får också Jennifer känna på i föreställningen "Önskestjärnan" som hade urpremiär inför en fascinerad barnpublik på Uppsala stadsteater på fredagen.
Plötsligt har Jennifer fyra brunlurviga ben, ett väl utvecklat luktsinne och stora svårigheter att gå själv på toaletten. Inte förstår mamma och pappa att hon är en alldeles speciell hund. De ger bara kommandon som "sitt" och "ut". Det verkar dessutom som att flickan Jennifer aldrig har funnits. Hennes jackor och mössor finns inte längre i hallen, ja hemmet har överhuvudtaget inga spår efter någon flicka. Men två hundskålar står i köket.
Hundpersonligheten tar gradvis över flickan. Riktigt läskigt blir det när hund-Jennifer plötsligt inte förstår människornas språk. När bästisen Veras uppmaning att hämta pennor, blir fullkomligt obegriplig för hunden.
Föreställningen har flera skikt som rör identitet och tillhörighet och Jennifer Amaka Pettersson gestaltar alla dess roller och främst Jennifers med energi, nerv och plastisk komik. Hon har ett totalgrepp om både den unga och den vuxna publiken med sitt intensiva spel. I Ingelin Angerborns bok heter flickan Astrid, så att skådespelaren har sitt eget namn ger ännu en dimension.
Ett tema i pjäsen är hur hunden ska hantera sitt bajs och kiss, vilket är tacksamt att fundera över tillsammans med en barnpublik. Man skulle rentav kunna säga att det är ett tema på Stadsteatern när det gäller pjäser för unga i höst. Även i den förra, "Fniss – världens tråkigaste pjäs", var det en bajsklutt som lite fnissigt hjälpte till att föra handlingen framåt.
Berättelsen i "Önskestjärnan" växer till en Kafka-liknande och surrealistisk historia. Men fullt så illa som det går för skalbaggen i Kafkas novell "Förvandlingen" går det inte för hunden – även om slutet på Jennifers berättelse ger en liten rysning längs ryggraden.
Scengolvet är blankt och fungerar ibland som en förvrängande skrattspegel. I fonden hänger snören som bildar ett draperi. Ibland är det lite svårt att uppfatta vad Jennifer har för sig bakom draperiet. För denna skådespelare tar hela golvet i besittning och låter sig inte begränsas av den belysta scenen.
Fotnot: Under november spelas föreställningen för elever i Uppsala län, årskurs 3 och 4, på Uppsala stadsteater. En offentlig föreställning ges 25 november och i december spelas föreställningen på Gottsunda dans & teater.