Av en händelse har jag dagarna innan jag ser premiären av ”Bröderna Lejonhjärta” på Uppsala stadsteater läst J.R.R. Tolkiens klassiska essä ”On Fairy-stories”. Där myntar Tolkien begreppet ”eukatastrof”, en term som betecknar den plötsliga och lyckliga vändning som hos läsaren skapar en oväntad glädje och som Tolkien menar är sagans främsta och högsta funktion. Tolkien menar rent av denna sagans eukatastrof ger läsaren ”en glimt av Sanningen”, att läsarens hela varelse, som är fångad av ”dödens fjättrar”, upplever en plötslig befrielse.
Astrid Lindgrens saga om Skorpan och Jonatan både inleds och avslutas med en sådan ”eukatastrofisk” vändning: dödens till synes definitiva slutgiltighet som går över i Nangijalas sagovärld, och som när katastrofen drabbat bröderna även där blir ljuset från Nangilima. Kanske är det just för att Astrid Lindgren lyckas komma åt detta som Tolkien menar är sagans själva urkraft som berättelsen berör såväl barnet som den vuxne. Samtidigt är det en klassisk berättelse om vuxenblivande, att hitta sitt mod och bli människa.
Regissören Ronny Danielsson, som stått för ett antal musikalsuccéer på Stadsteatern tidigare, har av Alexander Mørk-Eidems bearbetning skapat en föreställning som inte sparar på det visuella krutet. Det är rent sceniskt en stor uppsättning, med musikaliska inslag, som tack vare sitt på samma gång episka och lätt distanserade tilltal alldeles säkert, och på många sätt välförtjänt, kommer att hitta en stor publik.
Föreställningens konsekvent genomförda estetik är inspirerad av manga och japansk animerad film. Allt skulle kunna vara ett slags flippad feberdröm. Ett smart sätt att hitta ett eget uttryck, fjärmat från Olle Hellboms filmatisering vars bilder etsat sig fast i mångas medvetande. Uppsättningen är stilig att se på nästan hela tiden. Men närmar sig också alltför ofta det ytligt kitschiga. Stundtals ställer sig också den nästan glättiga ytan i vägen för berättelsen, istället för att lyfta fram och verkligen gestalta den.
Hjärtat i Lindgrens saga är givetvis relationen mellan de två bröderna. Gustav Lindhs och Peshang Rads fina samspel utgör också hjärtat och den stora behållningen i denna uppsättning. När de i slutet av föreställningen gemensamt går mot ljuset är det omöjligt att inte bli berörd. En sådan eukatastrofisk vändning, sagans egen inneboende kraft, kan ingen kitsch i världen rå på.