Ofta har den allra bästa konsten en förmåga att skapa en känsla av att vi alla hör ihop, att vi alla så att säga är en enda kropp. ”Alle Menschen werden Brüder”, alla människor blir bröder, som det heter i finalen av Beethovens nionde symfoni – det verk som kanske mer än något annat representerar konsten med stort K.
Tyske dramatikern Roland Schimmelpfennigs succépjäs ”Gyllene draken” uttrycker denna förbrödringstanke, men på ett betydligt mer immanent och mindre metafysiskt sätt än Beethovens förandligade symfoni. Här handlar det nämligen om hur vi rent konkret sitter samman med varandra. Den chicka flygvärdinnan och den illegale immigranten; de är närmare varandra än de tror.
Schimmelpfennigs pjäs har gått något av ett segertåg genom Europa och har redan spelats på ett antal scener i Sverige. Det är både fullständigt begripligt och lite oväntat att den blivit så populär. Begripligt för att den på ett både smärtsamt och underhållande sätt gestaltar ett Europa i migrationens tidevarv. Oväntat för att den till formen är allt annat än konventionell.
Schimmelpfennig har skapt ett antal mikroscener som interfolieras i varandra och som framförs i en form av metateater med ett slags konstanta brechtianska förfrämlingseffekter. Ensemblen hoppar snabbt mellan olika scener och roller. Till en början kan det vara svårt att förstå hur de olika händelseförloppen hänger samman. Men snart blir det uppenbart att de alla hör ihop och tillsammans utgör en större bild. Som sagt, vi är alla ett.
Navet i pjäsen är ”Thai-Kina-Vietnam-restaurangen” Gyllene draken, i vars kök en illegal immigrant drabbats av en fruktansvärd tandvärk. Denne man och hans sedermera brutalt utdragna tand blir centrum för de andra historier som alla visar sig ha någon slags koppling till mannen och hans tand. Schimmelpfennig visar hur tätt vi priviligierade västerlänningar lever inpå, och på sätt och vis också möjliggör, den allra värsta misär och mänskligt lidande: trafficking, prostitution, sexuellt våld.
Det märkliga är att Schimmelpfennig lyckas berätta om allt detta nattsvarta med både humor och gott humör utan att på något sätt förringa det allvarliga innehållet. Givetvis bidrar den publiktillvända och samspelta ensemblen till denna, låt oss kalla det, lättsamma tungsinthet. Alltsammans är mycket sevärt. Man går från stadsteatern och känner hur hela världen, på ett inte helt angenämt sätt, har öppnat sig.