Är det något som vi människor har gemensamt så är det att vi alla, på ett eller annat sätt, letar efter lyckan. Problemet för de flesta av oss är att vi letar efter den på fel ställen: i makt, ära, berömmelse. Saker som, om du låter dem bli det viktigaste i ditt liv, kommer att göra dig förbaskat olycklig. Människorna i Solja Krapu-Kallios dikter är dock klokare än så. De strävar varken efter makt, ära eller berömmelse. De är snarare människor i marginalen, ofta ensamma, som inte tycks begära så mycket mer av livet än lite mänsklig närhet och värme. Saker som, om man vårdar dem rätt, faktiskt kan göra en lycklig. På riktigt.
I Teater DaCapos turnerande föreställning ”Man skulle veta vad lycka är”, som nu gör ett par stopp på Den Lilla Teatern i Uppsala, möter vi inledningsvis ett par personer som tar de små chanser till lycka, de små erbjudanden av mänsklig kontakt, som skänkes dem. Här har vi kvinnan som ser möjligheten till en fördjupad relation med telefonförsäljaren som för en kort stund bryter hennes isolering. Vi har mannen som önskar att han var så där lagom sjuk, givetvis inte dödligt eller plågsamt på något sätt, men så att man ändå kunde få bli lite omhändertagen och brydd om.
Här blir varje avbrott i den ensliga lunken en källa till lycka. Som när den lokala matvarubutiken möblerar om. En orsak till irritation för många. Men inte för Krapu-Kallios människor. Plötsligt blir något så alldagligt som att handla en upptäcktsfärd, ett äventyr. Isoleringen blir dock inte ihållande. Mannen och kvinnan finner varandra. Men som bekant är inte tvåsamhet per automatik ett recept på lycka. Sökandet fortsätter.
Teater DaCapo har av Krapu-Kallios roande och smått absurda vardagsbetraktelser skapat en charmant liten föreställning som elegant och precist lyckas träffa den inte helt lätta genre som man skulle kunna kalla för ”lättsamt allvar”. Förutom skådespelarna Siv Eriksson och Rune Jakobsson, som vid det här laget är fullblodsproffs vad gäller intima föreställningar av den här typen, medverkar även cellisten Anja Strautmanis som med hjälp av musik av Benjamin Britten hjälper till att skapa dynamik i föreställningen. Det hela resulterar i en trivsam timme som det faktiskt är riktigt lätt att bli lycklig av.