Anton Tjechov envisades som bekant med att kalla sina pjäser för komedier. Det kan tyckas en aning ironiskt. Texterna är ju ofta snudd på nattsvart tragiska, inte sällan med dödlig utgång. Men Tjechov visste givetvis vad han gjorde när han genrebestämde sina pjäser. För mitt i svärtan finns humorn. Visst är det meningen att vi (också) ska skratta åt Tjechovs tragikomiska figurer.¨
Få regissörer har samma förmåga att så egensinnigt och begåvat lyfta fram den smått absurda humor som döljer sig under den tjechovska tristessen som Alexander Mørk-Eidem. Efter några hyllade Tjechov-tolkningar, och en lång rad närmast sönderkramade uppsättningar, tar Mørk-Eidem sig nu an ”Ivanov”, skriven nästan tio år innan Tjechov skulle inleda den svit av fyra mästerverk som gett honom en evig plats i litteratur- och teaterhistorien. Texten är inte riktigt lika mångbottnad som de stora pjäserna, men alla de klassiska Tjechov-ingredienserna finns här.
Här möter vi Ivanov, hopplöst miserabel, med växande skulder och en döende hustru som han inte förmår älska och bedrar med granngårdens unga dotter. Med andra ord en omoralisk och djupt osympatisk människa. Shanti Roney gör honom till ett vandrande frågetecken, ett svart hål av ångest och självförakt där han drar omkring på sin gård i bara kalsongerna. Utbränd och olycklig.
Mørk-Eidem har förlagt handlingen till ett ekologiskt skogsbruk i Norrland. Men Ivanovs dröm om ett naturnära Waldenliv har förvandlats till något som mest liknar en urspårad blandning av Lyxfällan och Arga snickaren. Här heter rollfigurerna sådant som Babsan och Mackan. Ivanovs dödssjuka hustru Anna, som i originalet lider av tuberkulos, har här fått ALS. På den stora vridscenen trängs stora bitar av träd, power-tools och en jättelik hoppborg. Det är fantasifullt och kaotiskt.
I denna roterande värld rör sig en genomgående välspelande ensemble. Johan Ulveson är ljuvlig som den hunsade och lätt alkoholiserade ”Janne”. Hamadi Khemiri är fenomenal som den moralistiskt sanningssägande läkaren, som här blivit fysioterapeut. Shanti Roney är som gjord för att spela den tomt förtvivlade Ivanov. Visst, stundtals blir det en aning onyanserat och skrikigt. Men på det hela taget är detta ännu en intelligent klassikeruppdatering av Mørk-Eidem. En sorglustig karusell som med gott humör tar med publiken rakt in i samtidsmänniskans svartaste mörker.
Som sig bör när det vankas Tjechov är det plågsamt tragiskt. Och vansinnigt roligt.