Jag måste erkänna att jag inte läste ”Århundradets kärlekskrig” när den kom ut. Knappt ett år senare är jag glad att jag inte gjorde det eftersom den nu går att läsa frigjord från all den verklighet som då belastade den. För hur mycket av romanens äktenskap i upplösning var verklighetens Ebba Witt-Brattströms och Horace Engdahls äktenskap i upplösning? Och följdfråga på det – hur mycket av det som återges i romanen är fiktion?
Hela den diskussionen har varit till romanens otjänst. Ebba Witt-Brattström har mer än att ha fläkt ut sitt äktenskap skapat en litterär uppgörelse till litteraturhistoriens behandling av kvinnliga och manliga författare och deras gestaltningar av kvinnligt och manligt. Det ligger helt i linje med hennes feministiska och akademiska gärning.
Nu har alltså ”Århundradets kärlekskrig” blivit teater, i bearbetning och regi av Nora Nilsson. Den tjocka vita marmorväggen på scengolvet signalerar med sin breda spricka icke för subtilt sprickorna i den äktenskapliga fasaden. På varsin sida om ett långbord sitter Han, i Lennart Jähkels gestalt, klädd i morgonrock och högljutt och retsamt smakar av sitt vin. Cecilia Nilssons Hon sitter på andra änden, med sin laptop, och svarar med att lika högljutt smaka av sitt vin. Kriget är igång, let’s get ready to rumble!
Först kommer anklagelserna, sen svadorna och sen kränkningarna. Replikskiftena i Witt-Brattströms prosa är de intellektuellas och akademikernas, men de är trots all bildning inte blyga för att kalla varandra för ”fitta”. Snart får paret sällskap av Ann-Sofi Rases och Andreas Kundlers Hon och Han, lika kränkta och lika mycket på bristningsgränsen. Kort därpå kommer Gizem Erdogan och Daniel Nyströms par upp. Tre par röster trissar upp varandra, de giftiga gliringarna haglar som granater på krigsskådeplatsen.
Och så inträder ett ögonblick av andrum när paren dansar till Wagners Tannhäuserovertyr, men är det i själva verket en dödsdans?
Hon får slutligen nog av den verbala och psykiska misshandeln och under stor vånda som passerar gränsen till det hysteriska visar hon upp sina blåmärken.
Under föreställningens andra halva sker en förflyttning av fokus från det triviala och vardagsnära till en mer absurdistiskt präglad dissekering av själva diskursen kring Hon och Han. Scenen har vridits om till en trång rosa box där skådespelarna något mer avklädda sitter hopträngda.
Det är som att avarterna av Hon och Han – teaterns, litteraturens och kanske också operans – vill frigöra sig från sina skapares drivkraft att alltid vilja underordna Henne. En förebråelse från Henne resulterar i en lång harang från honom där han inte säger någonting annat än ”blablabla”, men verkar bli så förtjust i sin egen röst att han inte kan sluta.
Att låta tre par spela upp Hons och Hans våldsamma tirader ger en nödvändig distans till den litterära förlagans så hårt belastade par. Det får också en feministiskt färgad effekt där det politiskt privata – i detta fall våld i nära relationer – åskådliggörs som en angelägenhet som angår oss alla.
I en sekvens byts det tilltalade duet ut till att riktas mot publiken och vi blir i stället vittnen åt en situation där annars ord står mot ord. Nora Nilssons bearbetning av den litterära förlagan är i de flesta avseenden träffsäker och håller nästan hela vägen ut. Min invändning mot finalens antiklimatiska avslutande känns så petitessartad att jag knappt ids nämna det.
kultur@unt.se