En oro råder när föreställningen av "Påklädaren" går igång på Dramatens stora scen. Scenbilden föreställer en skådespelarloge. Påklädaren Norman, gestaltad av Krister Henriksson, slungar forcerade ordmassor rakt ut mot publiken, en del är rent av svåra att uppfatta. "Hans" skådespelare Sir John, har hamnat på sjukhus efter en kollaps på torget utanför. Hur ska det nu bli med kvällens föreställning av "Kung Lear"?
När väl Sir John gör entré – till applåder från oss i publiken – är det som en åldrad, lätt förvirrad och speltrött aktör. Rollen görs av 83-åriga Sven-Bertil Taube, praktiskt taget blind men med en underbar diktion och total scennärvaro.
Ensemblen är helt beroende av att den store skådespelaren går upp på scenen och agerar och påklädaren får slå knut på sig för att lirka den åldrade Sir John på plats. Det blir till en pardans av pareringar och ren list där Krister Henrikssons spel har hullingar av hatkärlek.
Pjäsen berättar om människor som sysslar med teater, deras psyken och förhållande till yrket. Ensemblespelet är fint och i synnerhet duon Henriksson och Taube ger en bländande uppvisning i mångbottnat skådespeleri. Men i en scen där Sir John tafsar på en yngre skådespelerska och hon, storögt dyrkande, låter hon honom göra det, haltar en aning. I bakvattnet av nätuppropen #metoo och #tystnad tagning är det förmodligen knepigt för alla inblandade att få till en sådan scen.
Regissören Eva Dahlman säger sig i programmet vara intresserad av hierarkier och maktstrukturer. Men jag skulle nog lägga till ett intresse för komplicerade kärleksrelationer också. Det har hon inte minst visat på Uppsala stadsteater med uppsättningar som "Scener ur ett äktenskap".
Norman bär på en obesvarad kärlek till Sir john. Det gör också Lena Endres musgrå inspicient. Stjärnan förödmjukar dem, men stukas också av egna tillkortakommanden. Medan han är den som får odla sin talang på scenen, tillbringar de båda sina liv bakom kulisserna i hängiven dyrkan av stjärnan och teaterkonsten.
Föreställningen växer och blir till metateater där scenkonstens själva kärna, livet, döden, kärleken och kanske också det gudomliga får en genomlysning, både med allvar och med humor. Shakespearecitatet om att "hela världen är en scen och alla män och kvinnor är skådespelare" (från "Som ni behagar") ligger bitterljuvt förankrad som en undertext. "Påklädaren" handlar minsann inte bara om teatern, men är man bara aldrig så lite bekant med den så är igenkänningsfaktorn än högre.