Konfettin som utlöses på rutin, publikens mobiltelefoner som spelar och vibrerar mer än vanligt, någon yuppie som rusar ut från första rad mitt under premiärkvällen. Blotta tanken på Lena Andersson på privatteater klingar illa. Man kan riktigt se framför sig den rakryggade kolumnisten förfasa sig över brist på etikett.
Likväl står hon bakom detta stycke prosa som är ett av de mest uppskattade under senare år, ”Egenmäktigt förfarande”, om en okänd poet som kärar ner sig i en upphöjd bildkonstnär som är berömd för att prata mer om omvärlden än om själv. I sina bästa stunder är det en knivskarp roman om en kärlekskrank kvinna och det illusoriska spelet som framkallar hennes desperata tillstånd.
I Eva Dahlmans uppsättning på Scalateatern, som är baserat på samma manus som uruppfördes på Uppsala stadsteater, läggs dock inte mycket krut på inlevelse för att få oss att tro på huvudpersonerna och deras (o)delade passion. Kanske för att Ester Nilssons teoretiska repetitioner är generellt svåra att överföra till scen. I stället blir det genomskinlig metateater. Mot en fond i rött och svart står fyra skådespelare på rad, Jessica Liedbergs Ester och Krister Henrikssons Hugo Rask tillsammans med Malin Cederbladh och Ann Westin. De två sistnämnda som växlar mellan att ge liv åt Esters väninnekör och Hugos förbundna i ateljén. I stället för att gestalta återger de samtliga händelseförloppet omlott, med olika adress och med omtagningar när någon av huvudpersonerna agerar särskilt korttänkt.
Ester känner Hugos konstnärskap väl, och med hans inträde i hennes liv känner hon sig förstådd på djupet. Bådas intresse ligger dock i honom, och det är bara hans ord som följs upp. Trots att han inte passar in i bilden av en solitär utan snarare för att han är allt för beroende av sitt entourage, kan hon inte släppa honom ur tankarna.
Väninnekören är kraftigt förstärkt här men inte nödvändigtvis mer finstämd. De element som läggs till föreställningen, från musik till repliker, bekräftar det redan kända och tillför inget nytt. Ändå, när förväntningarna lagt sig och skådespelarna vuxit in i driften, blir pjäsen hyfsat roande. Om Ester är ett tidsfördriv för Hugo, fungerar pjäsen snarlikt för publiken, lite för framfusig, reducerande förstås, men aldrig ointressant. Den som tvivlar på att kulturmannen faktiskt finns bör se pjäsen. Övriga kan hellre läsa om romanen och påminnas om dess mycket större svärta och botten.
Till slut står hon där på scen, den briljanta Lena Andersson, inkallad till applådtacket för att skänka föreställningen auktoritet. Det förblir oklart om hennes rodnade kinder kommer av scenovana eller genansen över att ha hamnat i fel sällskap.