Tre kvinnor i rosarandiga flanellpyjamas vaknar till på Dramatens lilla scen. De ligger i en gigantisk trappa där varje steg har byrålådor. Det ska visa sig att lådorna har innehåll, saker som har spelat roll i en flickas uppväxt som barn till två stora konstnärer, Liv Ullmann och Ingmar Bergman.
Föreställningen bygger på den självbiografiskt baserade romanen av Linn Ullmann med samma titel. Navet är sex inspelade intervjuer som författaren gjorde med sin pappa. De planerade att göra en gemensam bok, men projektet förverkligades inte då pappan hann gå bort. Runt inspelningarna berättas minnen från en uppväxt. Men minnen kan leva sina egna liv, förändras, klyvas och dunsta i människan och författaren har därför valt att kalla boken för roman.
Översatt till pjäs påminner den om ett drömspel, men utan Strindbergs bisarrerier och upprepningar. Kvar är en väv av minnen och scener från några människors liv. Några är plågsamma och andra går fint att spegla sig i. Vem har inte varit liten och längtat efter en frånvarande förälder?
Teaterregidebutanten Pernilla August låter tre kvinnor gestalta berättelserna och skådespeleriet är fantastiskt. De tre glider sömlöst och glasklart mellan föreställningens alla roller. Inga som helst problem att följa med i vem de gestaltar för stunden. Ingela Olsson är mestadels Liv Ullmann, förtrytsam och självupptagen, en konstnär som brottas med rollen som mamma till ett kärlekshungrigt barn.
Anita Ekström är oftast den åldrade Ingmar Bergman, gammelmansvresig och självupptagen, en själsligt frånvarande pappa till sitt nionde och yngsta barn.
Rebecka Hemse är "flickan" i pjäsen, namnet Linn nämns aldrig. Hon övertygar helt både som liten flicka som ångestfullt väntar på telefon från sin mamma på filminspelningar ute i världen och som vuxen kvinna som försöker föra ett samtal med sin åldriga far, vars minnen sviker då och då och ibland väldigt passligt.
Alla tre skådespelarna levererar "flickans" repliker ibland, vilket är ett bra grepp för att gestalta en inre monolog av tankar som kan drabba när man vaknar mitt i natten. Det blir också lite väl drömskt och energifattigt ett par gånger. Men det är ingenting som rubbar helhetsintrycket. "De oroliga" har blivit en fin och fängslande föreställning, om minnen, glömska och om det lilla barnet i skuggan av två kulturella giganter.