När jag går över Sergels torg, på väg till föreställningen på Kulturhuset stadsteatern, ser jag en utmärglad man i säckiga smutsiga kläder som dansar vilt och klunsigt till någon ohörbar musik. Hans käkar mal och han blundar. Det far genom mitt huvud att jag vill absolut inte ägna min lördagskväll åt någon pjäs om missbruk. Men väl på plats vid lilla scenen och när den inledningsvis dunkla och surrealistiska handlingen drar igång blir jag som insugen i ett annat universum som faktiskt ibland påminner om mitt. Föreställningen landar liksom rakt in i existensen, sökande efter identitet, mål och mening. Vi är väl alla drabbade av livet på ett eller annat sätt och längtan bort från den jobbiga vardagen är nog igenkänningsbar för de flesta.
Men det handlar om påverkan av droger och det är verkligen ingen idyll som beskrivs i den unge britten Duncan Macmillans pjäs från 2015. Scenerna om abstinens är mardrömslikt otäcka. Det finns också gott om svart humor i dialogen, besläktad med exempelvis Lars Noréns. Tack vare huvudpersonens yrke, skådespelare, så finns också känslan av metateater med som ett raster över berättelsen. Vem är egentligen en skådespelare utanför scenen? Och vad är det som pågår framför publikens ögon, vad är "sant"? Hela teatersituationen bygger på en lögn, ett påhitt.
Titeln syftar till 12-stegsprogrammet och insikten om den drogberoendes maktlöshet inför personer som får dem att hamna i återfall, platser som de förknippar med missbruk och saker som triggar igång gammalt beteende. Det handlar om Emma, eller kanske heter hon Nina eller Lucy, som är skådespelare och får ett sammanbrott under det hon spelar en föreställning av Tjechovs "Måsen". I nästa scen skriver hon in sig på en klinik för behandling för sitt missbruk.
Skådespeleriet är på samma gång intensivt och suggestivt som det är hyperrealistiskt och i viss mån distanserande. Sandra Huldt är lysande i huvudrollen, nervig, självironisk, totalt närvarande och hela tiden fullkomligt övertygande. Resten av ensemblen är också fantastisk, från Gunilla Röörs läkare, terapeut och mamma till Per Sandbergs skvatt galna alkoholist, som tycks fungera helt enligt egen logik.
Tankarna går ibland till filmklassikern "Gökboet", men här finns ingen maktkamp mellan personal och patienter. I själva verket är gränserna dem emellan ganska suddiga.
Föreställningen växer till att bli en både känslomässig och intellektuell utmaning, just en sådan som kan skaka om din lördagskväll. Ett stycke furiöst bra teater, helt enkelt.